NY BOK
Cecilia Hansson
Snö och potatis
Natur & kultur
Sidorna rymmer oftast bara några få rader och texten ligger egentligen närmare lyrik än prosa. Men stilen är inte svårtolkad, utan lätt att ta till sig, och boken läser man ut i en sittning.
Utgångspunkten är romanjagets – som är en kvinna i yngre medelåldern – bilresa genom Tornedalen. Resan gör hon ihop med dottern och mannen, vilka inte är lika fascinerade över den vandring i minnets allé som road-trippen blir för kvinnan själv.
Hennes mammas släkt kommer nämligen från svenska sidan av Tornedalen, medan pappan är från Västerbotten. Bilresan blir således även en berättelse om Norrlands ljusa nätter, om att lämna platsen man växte upp på och om trauman man inte lyckas lämna bakom sig.
Romanjagets dotter blir en länk till den egna barndomen. Stort utrymme får även mormodern som vårdats på sanatorium. Här finns kopplingar dels till dagens rådande pandemi, dels till vad en närståendes sjukdom och eventuella död gör med en.
”Snö och potatis” är en sorts släktsaga, med mor- och dotterrelationen i fokus. Vad ska man göra när man inte kan ta sig ur sitt arv, men är lika oförmögen att acceptera det? I det limbot befinner sig kvinnan boken följer. Det går inte att dra sig ur, för det finns en sorg som sitter i blodet.
2019 utkom Cecilia Hansson med romanen ”Au pair”, som på flera sätt har likheter med hennes nyutkomna bok, även om ”Au pair” var en mer renodlad kärlekshistoria.
Båda böckerna är skrivna i jag-form och kastar sig mellan tider och platser. Protagonisterna har också gemensamt att de gräver där de står och försöker skriva om historien för att läka såren från det förflutna. Jag vågar även påstå att båda böckerna är autofiktion (även om just det faktumet är ointressant) och båda rör sig i gränslandet mellan prosa och lyrik.
Uppenbarligen är det en genre Cecilia Hansson behärskar. Språket är lika delar ångestframkallande och romantiskt. Läsningen flyter fram. Boken är också modig, blottande och utlämnande. Och på så sätt har Cecilia Hansson kastat sig ut genom att skriva den.
På ett annat sätt står hon kvar i komfortzonen. ”Snö och potatis” är nämligen för lik ”Au pair” för att bli riktigt intressant. Hanssons sätt att formulera sig på är detsamma, även om det fortfarande är berörande.
Att skriva samma böcker om och om igen är visserligen något många författare ofta gör, så visst kan det vara ett framgångskoncept. Men för att förbli relevant som konstnär krävs det att man vågar utmana och förnya sig själv. Och Cecilia Hansson är alldeles för bra för att stanna i sin komfortzon.