I år kan inte Filmstaden bjuda på någon "Star Wars" eller män som heter Ove under årets stora biohelg. I stället är det Staffan Lindbergs senaste "David Hellenius-rulle" som ska locka publiken – och olyckligare kan ingen vara.
Den här romantiska komedin är varken romantisk eller rolig och att ständigt jämföra den med "Love actually" är årets största bedrägeri. Hade jag inte haft förmånen (?) att se den här filmen i tjänsten skulle jag ha promenerat in till närmaste konsumentvägledare och anmält "Lyckligare kan ingen vara" för falsk marknadsföring.
Likheten med den lyckade och känslomässigt engagerande storfilmer ovan är att berättelserna om potentiella par i olika generationer sammanflätas genom tillfälligheter (och i det här fallet krystat manus). Inte mer.
Lars Winnerbäck sjunger (töntigt med "Lasse"-referenser – jag vet – men det här är ju en töntig film) "jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än dig" och det hade kunnat vara Staffan Lindbergs ord. Han verkar upp över öronen kär i kärleken och inte så mycket i filmen i sig. Alla ska bli kära, utan djup, startsträcka, känslor eller kringhistoria.
Är det här regissörens erfarenhet av romantik är jag glad över att inte vara hans ex (jag gissar att det bara finns ex).
Ungefär så här beskrivs en relation: "En man och en kvinna träffas – därför blev de kära". En ny relation skildras genom: "En man och en kvinna träffas och därför blev de kära och glömmer sina partner och barn".
En bra romantisk komedi behöver en besvärlig kärlek som byggs upp, bryts ner och exploderar i skyn och för detta krävs mer än stötvis inpumpande scener utan fördjupning. Ett stort problem med att försöka skildra sex kantstötta relationer på mindre än två timmar är att jag inte hinner engagera mig i någon på riktigt.
Alltså, jag har inget emot barn, men helt ärligt så skiter jag i om tioåriga John (John Österlund) blir ihop med Fatima. Och jag struntar fullständigt i hockeyspelaren Patrik (Filip Berg) som måste vara det mest puckade vi sett på bio. För att inte tala om galenpannan Maria (Celie Sparre) som tar körlektioner för att komma i kontakt med körskolläraren som uppenbarligen ändå är intresserad.
Jag bryr mig inte.
De har inte gett mig någon inblick eller anledning att känna för dem och deras onödigt komplicerade kärleksliv. Det har inte karaktärerna Sofia (Helena af Sandeberg) och Robert (David Hellenius) heller när de lyckas vara lättflirtade och känslokalla på samma gång.
Något för Filmstaden att hoppas på – för att "Lyckligare kan ingen vara" ska bli en julsuccé krävs nämligen en lättflirtad publik som inte bryr sig om känslor.