Steget mellan Nashvilles smutsiga gator och julkonserter i Norrbotten är ungefär så långt det kan bli. I teorin.
Jag vet. För drygt fyra år sedan gick jag förbi gathörnet där Doug Seegers satt med sin gitarr och hårt arbetande röst medan folk med nyinköpta cowboyhattar gick förbi. Några stannade, men de flesta lade inte märke till den hemlösa mannen i konkurrens i mängden gatumusikanter.
Nu är han inne på sin fjärde julturné i Sverige och har blivit ett lika självklart namn i konserthusen som Magnus Carlsson och Sonja Aldén.
Det går inte att göra annat än glädjas med Seegers. Även om jag tycker han är i fel miljö.
Men först lite reklam.
Ja faktiskt. Kvällen i Kulturens hus inleds med en reklamsnutt från barnrättsorganisationen Erikshjälpen, som ligger bakom turnén, och ett inledande tal med uppmaning om att köpa skivor och böcker. För en god sak.
När 66-åringen går upp på scenen har han varit nykter i 5 år efter 40 års missbruk, gömd bakom cowboyhatten och iklädd westernskjorta kommer han med så mycket country det går i minus 15 grader.
När han river av "Winter wonderland" och "Daddy talks to Jesus" känns egentligen allt rätt, han uttryck är unikt i Sverige ("Idol"-juryn hade pratat om "tydligt ID").
Jag älskar hans röst, hans amerikanska uttal och steelguitarspelandet vid hans sida.
Och så lite reklam.
Redan efter 35 minuter går musikerna av scenen för att ge plats för mer marknadsföring och en informationsfilm. Ettväldigt effekt sätt att sprida Erikshjälpens budskap genom rörande historier. 20 minuters avbrott i konserten är ett lika effektivt sätt att hejda den musikaliska magin.
Efter pausen blir det mer jul och ännu mer gospelcountry. Seegers kör egna versioner av The Isaacs, Keith Whitleys och Marty Raybons låtar, vilket känns onödigt när hans egna verk ("Let´s go christmas caroling tonight" och "Give it away") är betydligt starkare att lyssna på.
Sångaren bjuder också på en del nyskrivna verk och nämner att han håller på med en gospelskiva fler gånger än hans ögon syns bakom hatten.
Doug Seegers är den mest genuina countrysångaren vi har i Sverige och ibland får musiken mig att vandra bort i tankar och känslor. Långt bort från Norrbotten. Men inte alltid.
Det går inte att blunda för att hela konsertupplevelsen drabbas av mörkret (alias lilla salen) och sittplatsläktarens förbannelse. En akustisk gitarr, bas och steel guitar hade gjort sig perfekt i en mer avslappnad miljö.
Under svängiga "Christmas time is coming" får vi tendenser till handklapp och Doug Seegers försöker få till allsång. Men ett "Yiihaaa" kommer inte naturligt i Lilla salen. Det krävs svängiga afterskiversioner av "Jingle bell rock" och "Rockin around the christmas tree" för att publiken ska haka på. Inte för att de är bäst, utan för att de funkar på julkonsert.
Innan vi går hem får vi ännu ett bevis på att Seegers egna material och "ID" är anledningen till att han är så uppskattad. "Going down to the river" är en svensk(amerikansk) klassiker.
Nästa gång vill jag höra mer av Doug Seeger och se honom i sin naturliga miljö.