Först och främst: Frizon får mig att vilja vara tonåring igen och fortsätta spela i band. Jag vill också vara som dem.
Samtidigt förstår jag att den töntiga versionen av mig aldrig hade lyckats skapa samma självklara punk som trion från Luleå. Frizon har dessutom lyckats bli betydligt tightare live efter ett år tillsammans än vad punkband någonsin behöver vara under en livstid.
Egentligen ska supportakt vara en parantes i sammanhanget när ett av landets mest hajpade rockare headlajnar kvällen. Men det räcker med att storma igenom fem låtar – typ (det gick så fort och jag kan inte räkna fort) – för att jag ska minnas det relativt färska Luleåfavoriterna.
Efter inledande Dolores Haze (!)-covern "Fuck the pain away" kan varken missade sångrader eller svikande axelband störa dem och faktiskt känns det redan som att "Kuken på tunnelbanan" och "Flämt" kan bli starka klassiker på Luleås mörkaste klubbar.
LÄS MER:
Musikens makt gör nytt försök till klubb
En frizon från gammal gubbpunk
Dolores Haze om kärleken till Luleå
En bit upp till Dolores Haze nivå är det så klart ändå och det är, precis som på Musikens makt 2016, en ynnest att uppleva dem live. I centrum står sjungande basisten Groovy Nickz som med små medel trollbinder och ständigt utgör ett hot mot publiken närmast scenen. Hon behöver inte sjunga "I got my gun" för att vi ska ana att det finns en stark arsenal att plocka fram.
Men trots att det är en halvtimme fullspäckad av vilt skjutande (pricksäkert i "Fuck the pain away", "Play hard fuck hard love hard" och "Touch me") är det trots allt bara en halvtimme. Underbart är kort hade jag kunnat säga, men kort är framförallt kort. Och när "The final show" visar sig bli den sista låten övergår ivrigt stampande och "en gång till"-ramsor till en besviken suck.
Jag förstår om den klena uppslutningen påverkar speltiden och visst påverkas upplevelsen av att svett från scenkanten inte får mycket gensvar. Det verkar inte spela någon större roll vilka band som spelar på Lillan, är det inte hårdrocksgrabbar så vågar publiken inte kliva innanför dörrarna.
Kvällen innan fyllde Abramis Brama lokalen med långt hår och då tycker jag att skinnjackorna borde ha vågat sig ut i kylan även denna kväll.
Om inte annat för att få uppleva en frizon av befriande punk.