Daniel Norgren släppte nyligen sin sjätte skiva, "Wooh Dang", och många fastnade för PR-snacket om att 35-åringen från Tvärred spelat in musiken i ett gammalt hus i skogen med knarrande golv och trädens åldrande utanför. Ordet "organiskt" har återbrukats så många gånger att skivan borde eko-certifieras bara därför.
Samtidigt är Norgren så långt ifrån PR-mässig det går att bli – även om hans lantliga sidor släpps fram i strategiska texter hos andra kommer det naturligt i hans egna. Är det något musikern skiter i är det vad andra (och särskilt branschexperter) tycker om hans uppenbarelse.
Han har beskrivit "Wooh Dang" som en vildvuxen trädgård och så fort musiken startat försvinner han in i den snåriga växtligheten.
Det ser inte ut som att Daniel Norgren är medveten om någonting annat än musiken och sina medmusikanter, det enda som tyder på att han faktiskt uppträder inför publik är att han ofta står med ryggen mot sitt band. Men det är inte säkert att han är medveten om det heller.
"Psst ... tror du att han vet att publiken är kvar?".
"Nej, men stör honom inte – han verkar ha det så himla bra där under kepsen".
När Daniel Norgrens band drar iväg i ännu ett långt gitarrylande får jag nypa mig i stolsarmen för att veta om jag sitter i ett konserthus eller hamnat i ett vardagsrum där kvällen blivit natt och musikerna inte lägger märke till att det mörknar i rummet. Till slut står han kvar där själv och testar sig fram i "When I hold you in my arms" och avslutar med "Smoke on the water"-introt.
Ibland blir det närmast legendariskt, som när de öser skiten ur "Black vultures", och andra gånger, som i "Music tape", får jag lust att gå ut i köket och ta en macka i väntan på att gnuggandet ska ta slut. Men när det är som bäst är det helt otroligt bra. Alster som "I waited for you" och "Moonshine got me" kommer slitas lika snyggt som Norgrens kläder och aldrig låta dåligt.
LÄS OCKSÅ: Luleåaktuella Daniel Norgren tar det i farten
Huvudpersonen kliver ut på scenen i en skjorta som ser ut som något han vanligtvis lagar punktering i hemma, skor som passar bra för att hämta en kratta i garaget och kepsen som enbart ändrat färg genom åren.
Sedan gör han det han älskar mest och att det sedan måste vara publik där för att finansiera lidelsen anses vara okej – men ser inte ut att vara något Daniel Norgren gottar sig i. Den egensinniga artisten ser i stället ut att njuta av text och ackord, plink och plonk lika mycket som vi.
Han har troligtvis haft sina bästa spelningar i köket när ingen har sett på – eller när han mentalt befunnit sig i köket samtidigt som folk råkat titta på.
Till skillnad mot supporten Daniel Skoglund (Songs of Boda), som satsar på hundra procent nylonsträngar och noll procent röst, har Norgren en egen stämma som får fåglarna i Tvärred att sätta sig på västgötens axlar som om han vore Snövit.
Senaste skivan är, i mitt tycke, hans bästa hittills och jag är glad över dess dominans denna kväll. "Rolling rollingrolling" och extranumret "Let love run the game" sticker ut under en kväll som har allt – ibland till och med för mycket av allt.