Min kollega på sportredaktionen här intill följer en sen basketmatch i datorn och jag hoppas den snart tar slut, för jag är lite ljudkänslig just nu och har lock för vänster öra. Jag har varit på Sven-Ingvars i Kulturens hus och det blev inte riktigt som jag hade förväntat mig. Om jag hade trott att det skulle bli mossig dansbandsmusik, så kan jag säga att jag misstog mig.
Nej, jag vet också att Sven-Ingvars inte har titulerat sig som dansband på många år, men det är ändå vad alla pratar om inför insläppet. "Synd bara att det inte finns något dansgolv här ikväll", säger en man.
När jag tar plats på tredje raden vänder sig en kvinna i publiken mot mig och frågar om jag ska skriva till tidningen. "De flesta här inne tänker nog på pappan (Sven-Erik Magnusson som dog 2017, red:s anmärkning). Det var ju han som uppträdde när vi var unga och ute och dansade. Jag tror inte att den här publiken hade varit här idag, om det inte hade varit för pappan", säger hon. Sedan tillägger hon diplomatiskt: "Men pojken är ju duktig också".
Visst har jag också den farhågan. Att det ska kännas som att här har vi en kille som profiterar på sin pappas framgångar, utan att äga hans talang.
Någon timme senare har Oscar Magnusson avväpnat oss alla. Både de som älskade pappan Sven-Erik och vi som varken har varit och dansat till Sven-Ingvars eller tidigare fördjupat oss i bandets låtar. Kvinnan vänder sig mot mig igen och säger: "Du skriver väl att han får godkänt!"
Han säger så klart några ödmjuka ord om pappan och arvet efter honom, men Oscar Magnusson verkar innerst inne inte vara den särskilt sentimentala typen.
Det här låter modernt, det här svänger – det känns som att hela stora salen ska börja gunga – och musikerna där framme på scenen fullständigt briljerar. Killen som växlar mellan saxofon, flöjt och olika rytminstrument får mig att smälta totalt. Pianisten hade kunnat spela med vilken symfoniorkester som helt och dessutom behärskar han dragspel. Gitarristen, trummisen och basisten är fenomenala. De visar en sådan spelglädje att man blir lycklig.
Melodierna är ju förstås underbara. Arrangemangen får oss att förstå att sångerna är tidlösa. Oscar Magnusson sjunger med den äran, men de här låtarna hade kunnat tolkas av många olika artister skulle jag tro, precis som när Sven-Ingvars var temat i tv-programmet "Så mycket bättre".
Man känner att man är en del av något fint. Drömmen om det svenska folkhemmet. Man vandrar i juninatten, hand i hand med någon, blommorna doftar, stugan är röd och man säger inte nej och inte ens kanske – man säger ja. Ja till Sven-Ingvars à 2018.