Baskettröjor och gubbjuck – hårfin gräns mellan nostalgi och spex

När Kirunafestivalen fyller 25 år och i tider där dess varande eller icke varande hängt i luften, känns det inte helt osökt att arrangörerna vill presentera gamla festivalklassiker.

Foto: Petra Älvstrand

Du vet, sådana som är en självklar succé med generationsöverskridande målgrupp och tidlösa låtar.

Markoolio har inte stått på LKAB-scenen en eller två gånger, utan fredagskvällens spektakel blir det fjärde i ledet.

Med, typ, exakt samma setlist som för 25 år sedan, basketlinnen och rörliga höfter kommer bandet in som ett gäng gubbar på svensexa eller kollegor på firmafest med maskeradtema.

Foto: Petra Älvstrand

Det är jävligt pajjigt på alla möjliga sätt, men räddas till en början av artistens charm, energiska scenspråk och trygga låtkatalog.

Men det räcker bara halvvägs.

Som han själv sa i en intervju tidigare under dagen: konditionen är inte vad den en gång var. Och när publiken börjar skingras redan efter en halvtimme – är det då för att energin på scen dalar, eller dalar energin för att publiken skingras?

Foto: Petra Älvstrand

Det som 2019 kändes som ett hitsgeni i Ferrumparken känns allt mer som den överförfriskade kollegan som spexar till det på sommarfesten.

Visst, min kropp börjar instinktivt gunga med och innanmätet blir möjligtvis lite varmare när ljudet av barndom i "Vi drar till fjällen" och "Åka pendeltåg" ljuder ut över torget.

Och glad blir jag när 16-åriga Elsa spontant rycks upp på en duett. Som trots en skakig början från värmeslag av publiktrycket och nervositet av att plötsligt stå på festivalens största scen, briljerar. Förutom att kunna varenda textrad, sätter hon även hela koreografin i mellolegendariska "Värsta schlagern". (Snälla säg inte att det var planerat, det är så fint att tänka att sånt kan hända och vara bra).