Varför ska vi spendera skattepengar på kultur? Jag tillhör den ganska lilla grupp som får betalt av staten för att arbeta med kultur. I mitt fall filosofi. En förmildrande omständighet i sammanhanget är att utländska skattebetalare hittills betalat merparten av notan. (Inte du som läser detta!) Men när jag befinner mig i Luleå går jag ofta med mina barn, 9 och 11 år, till Luleå Konsthall. Där är det sällan någon trängsel.

Hur man än räknar på saken är det nog svårt att argumentera för att samhällsnyttan av en offentligt finansierad konsthall i en liten stad som Luleå, räknat i kronor och ören, överstiger samhällsnyttan av andra lika dyra återgärder inom exemplevis vård, skola och omsorg. Men det innebär inte att offentligt finansierad kultur är slöseri med resurser.

Jag tror att vi som försvarar värdet av offentligt finansierad kultur kan finna nya, intressanta argument hos harvardekonomen och nobelprisvinnaren Amartya Sen. Sen är berömd för att, tillsammans med filosofen Martha Nussbaum, ha utvecklat en ny teori om mänsklig välfärd som går under namnet ”the Capability Approach”. Hur man ska översätta det till svenska vet jag inte. Grundtanken är att vad som ytterst spelar roll för mänsklig välfärd är inte hur lyckliga vi är eller om vi får våra preferenser tillfredsställda. Vad som avgör om vi lever ett bra liv är om vi har möjlighet att, om vi så skulle önska, göra sådant som vi har goda skäl att värdesätta.

Artikelbild

| Bara det faktum att du har möjlighet att besöka Luleå Konsthall om du så önskar är värdefull, även om du faktiskt inte utnyttjar den.

I en av sina böcker diskuterar Sen ett berömt exempel med en ung svältande kvinna i tredje världen. Det är uppenbart att den som befinner sig ett tillstånd av svält inte lever ett bra liv. Men jämför med en ung kvinna i Sverige som lider av anorexi. Anorexi är en allvarlig sjukdom. Även om bägge kvinnorna lider lika mycket, och mår lika dåligt, är det bättre att lida av anorexi i Sverige än att drabbas av samma näringsbrist orsakad av svält i tredje världen. Varför?

Sen påpekar att skillnaden inte är att den ena kvinnan är lyckligare än den andra. Skillnaden är snarare att kvinnan som lider av anorexi i Sverige har tillgång till vård och mat om hon så önskar.

Om du drabbas av en svältkatastrof i tredje världen saknar du tillgång till effektiva möjligheter att göra något åt din situation. Hur mycket du än försöker skaffa mat kommer du att misslyckas. Bristen på möjligheter att göra något åt din situation gör läget ännu värre.

Enligt Sens teori om mänsklig välfärd är det bättre att lida av näringsbrist i Sverige än i ett svältdrabbat område därför att det faktiskt finns god tillgång till vård och mat i Sverige. Även nyttigheter som vi av olika anledningar inte utnyttjar har ett värde. Det är möjligheten att utnyttja dem som räknas. Det bästa vore givevtis om ingen led av anorexi, men givet att ganska många tyvärr gör det, är det bra att det finns tillgång till mat den dag den sjuke får hjälp att inse att hon vill äta.

Artikelbild

| Performancekonstnären Anastasia Ax rev och slet ner allt det hon byggt upp i Konsthallen.

Ett annat exempel är vår demokratiska rättighet att delta i fria och rättvisa val. En del personer i Sverige väljer frivilligt att inte rösta. Samtidigt finns det personer i andra länder, t ex i Ryssland, som skulle vilja delta i fria och rättvisa val, men som på grund av det politiska systemet inte har möjlighet att rösta. Det är uppenbart att soffliggaren i Sverige, som kan gå och rösta om han vill, befinner sig i en bättre situation än den ryss som inte kan rösta däför att hans parti har förbjudits av Putin.

Vår ”capability” att rösta i fria och rättvisa val är värdefull även om vi inte utnyttjar den.

Artikelbild

| Valeria Montti Colque fyllde Konsthallens stora sal med färger.

Låt oss nu, på filosofers ibland drastiska vis, återvända till Luleå Konsthall. Vad har konsthallen att göra med ”the Capability Approach”? Mitt förslag är följande. Du som inte brukar besöka konsthallen befinner dig i ett tillstånd av självvald konstnärlig svält. Vi kan också beskriva dig som en konstnärlig ”soffliggare”. Av olika anledningar, kanske på grund av stress eller allmän slapphet, väljer du att sällan eller aldrig besöka konsthallen, trots att den finns där. Allt detta är ditt eget val.

Konsthallen finns och är öppen för alla, med gratis inträde.

Artikelbild

| Det finns inga gränser för hur stor grafiken får bli. Till höger Konsthallens intendent Eva Gun Jensen som funderar över hur allt ska hängas och få plats. Foto: Bengt-Åke Persson

Att lida av självvald konstnärlig svält är givetvis inte lika allvarligt som att lida av anorexi, eller strunta i att lägga sin röst i allmänna val. Men jämför samhället du lever i med ett samhälle utan offentligt finansierade och gratis tillgängliga konsthallar. Tänk på en avkrok i Amerikanska mellanvästern. Låt oss kalla platsen Mitt i Ingenstans. Invånarna i Mitt i Ingenstans lider också av konstnärlig svält, men deras svält är inte självvald. De som vill besöka en konsthall kan inte göra det. Enligt ”the Capability Approach” lever invånarna i Mitt i Ingenstans ett sämre liv än du. Bara det faktum att du har möjlighet att besöka Luleå Konsthall om du så önskar är värdefull, även om du faktiskt inte utnyttjar den.

Därför är det utmärkt att våra kulturinstitutioner finansieras via skattsedeln.

Artikelbild

| Hundratals personer strömmade genom Konsthallen för att se Karin Mamma Anderssons vernissage. Bara det faktum att du har möjlighet att besöka Luleå Konsthall om du så önskar är värdefull, även om du faktiskt inte utnyttjar den.

Sens teori om mänsklig välfärd är givetvis inte oomtvistad. Klassiska nyttotänkare som Jeremy Bentham och John Stuart Mill kan konstruera kluriga invändningar mot det argument jag skisserat ovan. Men det berättar jag gärna mer om en annan gång.