Kyle fångade publiken från första stund

Iklädd stilettklackar värdiga en primadonna, gnistrande vit kostym och guldbrodyrkappa och ackompanjerad av endast ett bluesigt gitarriff gör Sissela Kyle entré på scenen.
Hennes parodi på självupptaget och utsvävande rockstjärnemanér är fantastisk och hennes utsrålning lika magisk när hon till publikens jubel inleder föreställningen Dina dagar är räknade.
Det är med hennes egna ord, The True Story of Mitt Liv, det vill säga Sissela Kyles liv, som gestaltas och det med en synnerligen stor portion ironi och självdistans.

Sissela Kyle är en riktig komédienne som vet att ta in hela publiken och som med sina år av erfarenhet och kunskap som skådespelerska besitter den fantastiska förmågan att vara helt självlysande på scenen. Redan från det allra första ögonblicket har hon fått hela publiken i sin hand och det är en njutning att se hela hennes skådespelarregister ta form.
Publiken får först en liten lektion i hur man på korrekt vis och med en ironisk liten klackspark till etikettexperten Magdalena Ribbing- beter sig i en teatersalong.
Därefter åker guldbrodyrkappan av och en ensam spotlight lyser upp scenen när första delen i Sissela Kyles liv återberättas i monologens form.

För det är flera olika roller det handlar om när hennes liv ska gestaltas. Det är den osäkra tonåringen från barndomens Partille som drömmer om scenskolan, det är den lite häftigare 20-nånting-och- blivande skådespelerskan som med självbevarelsedrift måste ta plats i Stockholm och det är den funderande mamman som ska ha alla de goda råden i beredskap för sin dotter.
Och självklart alla nyanser däremellan som Sissela Kyle med humor, säkerhet och timing lyckas bemästra till fulländning. Det är drömmar, det är allvar, det är livet självt och det är otroliga personligheter som tar form under hennes gestaltning.

Mest beundransvärd är hennes träffsäkra ironi, hennes totala förmåga att med små medel och mimik porträttera de olika rollerna i monologen utan att för en sekund tappa dynamiken. Hon är lika säker som den blaséartade tonåringen, den pompöse teaterchefen eller mamman som vill så väl.
Däremellan finns den ständiga kontakten med publiken och enklast möjliga scenrum där ljuset får accentuera monologens olika delar.