L är gammal nu. Eller inte gammal egentligen. Hon har bara levt så länge att erfarenheterna sitter som fina linjer i ansiktet. Skimrar i hårets gråstänk. Pulserar i knäveckets åderbråck. Erfarenhet är vackert. Livet är vackert när det ansamlas och börjar synas i fysiken. Människor blir vackrare med åren. Det gäller även henne. Det är bara skönhetshetsen och ungdomsidealen som klassar det levda som fult.
L vet det, hon har alltid tyckt det. Ändå har hon köpt idealen med hull och hår och skäms över kroppens ålderstecken där hon står framför spegeln. Bara en sak på L ser ut som det alltid har gjort. Ärret på vänster underarm, mitt mellan armvecket och handen, ett vitt smalt streck där knölen satt. Minnet av tumören som läkarna tog ut när hon var 28.
- Man visste inte mycket när man var 28, viskar hon för sig själv.
Nej, inte visste hon mycket på den tiden. Åtminstone inte om kärlek.
L hade lämnat A till slut. Kärleken fanns kvar när hon gick, fortfarande den bultande åtrån. Men en människa kan inte leva på älskog och längtan allena. Hon måste få växa, inte krympa, när hon älskar. Hon måste vinna styrka ur relationen, ha förmånen att utvecklas tillsammans med sin jämlike.
Det är kärlek. Det visste inte L när hon var 28. Då trodde hon att A:s starka armar runt midjan - hans hand kupad över hennes bröst och hans läppar i hennes nacke var den högsta formen av gemenskap. När det egentligen var ett ömsesidigt brottargrepp.
L och A sysslade inte med svartsjuka eller inlåsning, men de hade ett sätt att smälta samman som båda parter aldrig kan överleva. Möjligen den ena.
A hade överlevt. Han hade aldrig kuvat sig i relationen, det sa myterna om könen och hela den etablerade manligheten bestämt nej till. Men L, hon hade krympt till oigenkännlighet. Blivit skörare och skörare, svagare och svagare. Tills A inte längre kände igen henne, inte längre förstod vad han en gång hade älskat hos henne.
Då gick hon. Sprang desperat för att rädda sig själv, både som egen person och från hans besvikelse. Aldrig trodde L att hon skulle älska igen efter A. Kärlek var lika med beroende som var lika med förintelse av jaget, blev hennes slutsats av den första stora kärleken. Hon bestämde sig för att alltid vara själv för att aldrig mer krympa.
Därför läste L aldrig vykortet som en tid efter brytningen kom från A. Den lilla kärlekshälsningen som bara krävde några bokstäver men som hade kunnat locka henne tillbaka. L hade gömt vykortet längst ner i en låda utan att läsa det, men hon hade aldrig slängt det. L behövde en påtaglig påminnelse om riskerna med kärlek. Om hon någonsin skulle få för sig att älska igen.
Åren gick i lugn och ro. L traskade i sakta mak på livets stig. Hon hade haft en behaglig medelålder med arbete, vänner samt en och annan ytlig erotisk förbindelse. Minnet av A bleknade. Men nu hade Björn hittat vykortet och blivit nyfiken. Hängt det mitt på kylen som en påminnelse om den kärlek L hade valt bort.
Hon slängde en sista missnöjd blick på sin egen åldrade spegelbild och gick ut i hallen för att hämta mobiltelefonen ur handväskan. Slog ett telefonnummer hon för många år sedan hade memorerat men aldrig använt. Signalerna gick fram, sedan ett skrap, något stadsljud och en lågmäld med ända stadig kvinnoröst:
- Ja, det är E?
- Hej, E. Jag är så ledsen att jag aldrig valde friheten med dig, sa L utan att tänka eller ångra.
Världen svindlade och svartnade. L kastade en sista blick på vykortet på kylskåpsdörren och svimmade med E frågande i luren:
- Hallå? Hallå!?