.När NSD besöker en av repetitionerna är det full fart på en scen 1, där en tennisspelare och cyklist kämpar för sitt värde som kvinnliga idrottare, samtidigt som en lindanserska utför en heroisk bravad.
– Det är så häftigt att vi bara är tjejer på scenen och att dessa kvinnors historier får det här utrymmet, säger skådespelerskan Therése Lindberg.
"Godnattsagor för rebelltjejer" bygger på barn- och ungdomsböckerna med samma namn, skrivna av Elena Favilli och Francesca Cavallo.
I böckerna som är översatta till 40 språk lyfts kvinnliga förebilder från hela världen och från alla tider fram i ett par hundra berättelser.
Det kan vara kejsarinnor, revolutionärer, människorättsaktivister, suffragetter, piloter, spioner eller framstående idrottskvinnor som gått sina egna vägar, överträffat förväntningarna eller gjort uppror och inspirerat andra genom sitt mod och sin livsgärning.
Teateruppsättningen innehåller ett urval av berättelserna.
Skådespelaren Wilma Idris från Stockholm står på Norrbottensteaterns scen för första gången.
– Det känns jätteroligt att jobba med de här underbara kvinnorna, säger hon.
Hon har själv två småsystrar som är tio och åtta år hemma och de brukar läsa just "Godnattsagor för rebelltjejer" berättar hon.
– Jag tycker det är en jätteviktig berättelse för barn.
Det är Norrbottensteaterns Rasmus Lindberg som både har dramatiserat och regisserar föreställningen som han beskriver som en "dramatisk revy". Han har haft boken länge och läst den för sina döttrar.
– Den berättar om en del av historien som kanske inte så många känner till, om föregångare som på olika sätt har skapat den värld som vi lever i och idag tar för given.
Nora Bredefeldt hade inte läst böckerna innan hon tog sig an manuset.
– När jag läste det såg jag det som en rolig utmaning. Det är en otroligt bjussig föreställning med mäktig scenografi och kostym, mäktigt ljud och ljus och skickliga skådespelare – det är mycket liksom, säger hon.
Efter att ha spelat den första gången för en provpublik tidigare på dagen tycker de att det känns som att det har landat rätt.
– Jag älskar målgruppen, mellanstadiet, och de kände igen sig väldigt mycket i den problematik som själva ramberättelsen handlar om, säger Maria Pontén som återvänt till Norrbottensteatern efter ett år i Norge.
Anna Thiam, också från Stockholm, gillar den annorlunda formen.
– Den innehåller så mycket, är undervisande på ett sätt, men man blir också berörd. Den är vacker, rolig och innehåller också en hel del eftertänksamhet. Och att det bara är kvinnor som står på scenen och berättar om kvinnor är ju lite rebelliskt i sig.
Själv har hon blivit berörd av flera av kvinnornas historier men särskilt tänker hon på en av dem, Rosa Parks.
– Under segregationen i USA vägrade hon sätta sig längst bak i bussen när en vit man kom och ville ha platsen och blev gripen av polisen för det.
Episoden gav upphov till en stor bussbojkott som brukar ses som starten för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen.
Kristine Guldbrandsen har fastnat särskilt för scenen med Gloria, den första svarta som började studera på en tidigare helvit highschool. Linda Wincent i sin tur fastnade för André Peel, en kvinna som tillhörde motståndsrörelsen under andra världskriget.
– Men jag kan också bli berörd av Amelia Earhart som flög ensam i ett litet plan över Atlanten, säger hon.