Det är egentligen inte ett drama som Camilla Blomqvist skrivit för Norrbottensteatern, nej snarare återger hon ett tillstånd. Egentligen borde detta tillstånd ha beskrivits och framförts på teaterscenen mitt under det rådande tillståndet, det som pågick i Övertorneå kommun från år 2006 till år 2008.
Det handlar alltså om det släckta gatlyset, konflikten mellan Ekfors kraft AB och kommunen om gatubelysningen, som det skramlats och stickats ihop till ideellt, men som kraftbolaget gjorde till sitt och saltade räkningen till kommunen för stolphyran.
När spelet börjar drar en snål vind in på scenen, ett kraftigt åskmuller och så släcks gatulamporna. "Mörkrets furste" har slagit av strömbrytaren, för det är det namn Mikael Styrman får i denna pjäs. Närmare än så kommer vi inte verkställande direktören för Ekfors kraft AB, vi får bara höra motorljudet från hans helikopter.
Kanske har Camilla Blomqvist låtit sig fångas alltför mycket av den bokstavliga historien kring de tre mörka åren, den som återges i programbladet. Pjäsen är bunden av den verkliga historiens händelsekedja och det blir lite upprepande med gatlyset som inte tänds den 15 augusti och årets mörkaste dag och så våren och ljusets återkomst. Kanske är kronologins och faktans fångenskap orsaken till att det inte blir en berättelse med utvecklade gestalter.
Detta är bara en liten anmärkning, för pjäsen är angelägen och bjuder dessutom på enskilda roliga inslag. Där finns mötena mellan den mogna damen och brevbäraren, den enda ljuspunkten i hennes gatumörker. Mia Nilsson gör rollen som Sonja så fin när hon är hemligt kär i postiljonen med det för pjäsen passande efternamnet Lampinen. Ali-Reza Modjallal har kanske inte rätta dialekten för detta efternamn men vi hade gärna sett att det lilla dramat mellan de två fått näring att växa till något större.
Vid något tillfälle i pjäsen uttrycker den övertornska allmänheten att "Vi betalar inte!" och då tänker man på Dario Fos berömda fars. Det som händer i Övertorneå under de tre åren var ingen fars, i stället fullständigt obegripligt, att något sådant tilläts pågå under så lång tid. Därför är det så bra att Camilla Blomqvist gör teater av denna färska händelse ur samtiden. Det som fick ske är fortfarande skandalöst. Ge oss fler dramatiseringar av det som händer i nutid. Gör en pjäs om gruvexploateringen också, Camilla Blomqvist!
Sedan är det bara att tacka för att hon också sticker emellan med lite humor i allvaret. Det behöver också denna den släckta gatubelysningens galenskap.