Det är något speciellt denna gång när ridån går upp på stora scenen på Norrbottensteatern. En scenografi i svartvitt, som om vi ska föras tillbaka till den gamla filmens värld. Så en uppvisning i suggestivt ljusspel, musik och ljudeffekter. På ett hjul finns en man, påminnande om da Vinci vitruvianske man, symbolen för förenandet av konsten och vetenskapen.
Mannen lösgör sig, faller ihop på golvet och vi förstår att det är doktor Frankensteins skapade varelse som fått liv och som hans skapare nu flyr ifrån. Sedan handlar det om varelsens första försök att ställa sig upp på egna ben, försöka att nå kontakt med en främmande värld och med ett utseende som inte inbjuder till kontakter.
Det är alltså den klassiska historien av Mary Shelley som bildar grunden, men som getts lite nya inslag i den teaterversion som hade urpremiär i London 2011. Det handlar om utanförskap och vetenskaplig galenskap, eller som doktor Frankensteins blivande hustru uttrycker det: Varför inte i stället skapa ett barn på naturlig väg?
Utanförskapet förvandlar varelsen till ett monster. Han söker kontakt med den värld han getts liv i, men hans utseende är ett monsters och han drivs på flykt av människorna. Det hjälper inte att hans monstruösa yttre räddar en ung kvinna undan en våldtäktsman. Bara en äldre blind man visar honom mänsklig respekt och blir hans lärare. Att han aldrig tillåts komma in i en seende mänsklig gemenskap föder ondskan och skapar monstret. Därför dödar han och blir fruktad.
Likt alla människor söker också varelsen kärleken. Han letar reda på Frankenstein och kräver att han ska skapa också en kvinnlig varelse för honom. Då lovar han att inte döda, inte göra någon fler illa och lämna Schweiz. Så gör också Frankenstein, men den kvinnogestalt han ger liv dödar han inför risken att de monster han skapat ska föröka sig.
Allt jag ville ha var din kärlek, säger varelsen till Frankenstein när det i slutscenen bär av mot Nordpolen för att söka upp magnetismens källa, den som kan väcka liv. Jag vet inte vad kärlek är, svarar Frankenstein. Och så är rollerna ombytta – vetenskapsmannen som monster och varelsen som människa.
Mary Shelleys underbara och hållbara historia med 196 år på nacken blir en stor scenisk upplevelse på Norrbottenteatern denna mörka februarikväll. Det är bara att ge med utmärkt beröm godkänt i alla delar, från scenografi, ljus och musik, till regi och skådespeleri. Regissören Martin Sundbom låter oss vänta nästan hela första akten, vi får bygga upp monsterseendet, men så släpper han fram människan ur monstret och minnet av Boris Karloff på film bleknar. Det var värt en väntan.
Där bakom monstermasken och i monsterkostymen finns Josef Säterhagen och han fyller det stora, mörka scenrummet med en människa. Han väcker publiken kärlek till en varelse som inte bär spår av tilldragande uppsyn eller skönhet. Det gör han stort.
Det är så många andra som bidrar till denna sceniska upplevelse. Till dessa hör åtta lever från Teaterhögskolans första år och som visar att de lärt sig snabbt. Inte minst gillar vi tydliga Alva Pettersson i rollen som doktor Frankensteins blivande hustru.
Med Frankenstein finns det just nu fyra goda skäl att gå på Norrbottensteatern denna vår, fyra goda pjäser och Frankenstein är den godaste.