Goda intentioner, men lite väl luddigt

Det är hörselskadade Sonettes födelsedag, men ingen i hennes familj bryr sig om att lära sig teckna. Inte ens Ja, må du leva.
Det är naturligtvis ingen rolig sits att vara i.
Rasande flyr Sonette istället in i en egen fatantasivärld - litegrann som Alice i Underlandet. Det är en slags krigisk framtidsdystopi, där Sonette genast får ett uppdrag.
Hon måste rädda Halvsjupojken.
Med hjälpande händer - och stjälpande också, för den delen - av märkliga karaktärer som hunden Ugg, busschauffören Bombina, demonen Kvart och posören Ego Grande hittar Sonette så småningom fram - men det först efter att hon måste gå igenom flera faror och frestelser.
Och det visar sig att alla karaktärer hon mött, inklusive Halvsjupojken, är en och samma person - som dessutom påminner om henne själv. Det är alltså någon slags resa i sitt eget inre hon företagit, gissar jag.

Vad tioåringarna som ser föreställning gissar vet jag inte. Men även om det är en spännande historia som berättas så tror jag nog att budskapet är aningen för luddigt för att gå fram. Handlar det om självförtroende? Rättvisa? Multipla personligheter? Eller är det bara en spännande saga?
Och tyvärr ser jag hur barnen skruvar på sig i stolarna. Det är för mycket långa passager då handlingen inte kommer framåt, och skådespelarna förmår heller inte riktigt nå fram till publiken. Inte till mig i alla fall.
Jag tror det är aningen för barnsligt för målgruppen. Kanske hade Halvsjupojken också mått bra av att vara lite tydligare i sitt budskap.
Halvsjupojken spelas först och främst av teckenspråksskådespelarna Juli af Klintberg och Ronny Patrick Jacobsen, men Sandra Medina och Anette Sallmander finns med och uttalar replikerna högt som ett par slags skugg-jag av Sonette och de karaktärer hon möter.
Det är ett bra grepp.