TEATER
Gråt inga tårar - en existentiell dansbandsmusikal
Manus: Rasmus Lindberg
Regi: Kajsa Giertz
I rollerna: Margareta Gudmundson, Mats Pontén, Linda Wincent, Therese Lindberg, Mikael Odhag, Lisa Hennix, Björn Elgerd, Linn Björnvik Gröder och Ossi Niskala
Musiker: Marin Sundbom, Jonatan Lundberg och Per-Arne Petersson
Kompositör: Martin Sundbom (Jonatan Lundberg och Per-Arne Petersson)
Scenografi/Kostym: Sven Dahlberg
Ljusdesign: Matz Palmklint
Ljud: Hasse Eriksson
Koreografi: Kajsa Giertz
Norrbottensteatern, Luleå
Lördag den 6 mars
Dansbandsmusiken är nog svenskheten personifierad. Lite smått förutsägbar - till och med tonarthöjningen på slutet som ska sätta fart på sista refrängen, lagom svängig för dans, men inte så svängig att man behöver känna något tvång att röra nämnvärt på höfterna. Samtidigt finns här de dramatiska texterna om antingen hjärta eller smärta - och ibland både och, samtidigt. Den svenska folkhemssynden i mellanmjölksförpackning.
I Gråt inga tårar - en existentiell dansbandsmusikal av kokas allt detta ihop till ett persongalleri med ytterst trassliga förhållanden. Det börjar med Lizette och Stefan, som var ett kärlekspar för 30 år sedan och nu ska försöka hitta tillbaka till varandra med hjälp av Stefans dotter Ellen. Nya par bildas på dansgolven - par som har det så "himla härligt" tillsammans.
Men säg den lycka som varar för evigt.
Snart byts idyllen ut mot kalabalik, någon har gjort "fel" kvinna med barn, någon snor en annans man, någon slår sönder någons lägenhet och tar Christer Sjögrens dopsked.
Låter det som ett härligt relationsdrama anno 2010?
Jajamänsan.
Men här förpackas allting i dansbandstexternas svartvita värld, där allting är antingen "himla härligt" eller ensamma tårar.Vissa saker ställs helt på sin ände, när dansbandsdrömmen möter den obevekliga verkligheten. Vad kan man annat säga om en textrad som "Satansskithelvetesgudförbannatjävlakärleken"?
Grår inga tårar är något så fint som en intelligent fars. Det är smälla i dörrar och bryta ihop, bråka och missförstånd - men med dramatikens skarpa penna. Regissören Kajsa Giertz tar sin uppgift på största allvar och lotsar publiken genom en lysande kväll fylld av ångest, men också förlösande skratt.
Skratten kommer ofta, ofta. Ibland är det åt skådespelarna som ger så mycket liv åt sina karaktärer (det är ett jättehärligt persongalleri i pjäsen), ibland åt det absurda i situationen. Giertz låter hela tiden pjäsen balansera på en tunn lina, mellan igenkännande dramatik och bisarr humor. Det är ett mycket framgångsrikt recept.
Scenografin i pjäsen är enkel, vilket lämnar ännu mer utrymme för skådespelarna att interagera med varandra. Ofta är nästan hela persongalleriet på scenen, men bara ett par är "aktiva". Snabbt kan en dialog byta tid och rum och riktas till någon annan - och det känns förvånansvärt naturligt. Replikskiftens sker med blixtens hastighet och sätter därför än mer ljus på de vibrerande, stillsamma partiernas djup. Och sedan kommer ett lustigt inhopp som förlöser.
Historien är både sannolik och osannolik - kanske är det det som gör Gråt inga tårar så fullödig. Det är mycket riktigt en existentiell resa där musiken bär en stor del av pjäsen, genom livets tråkigheter och lyckliga stunder.
Allt sammansfattas i dansbandens triviala texter. För kanske är det verkligen det som livet går ut på - att försöka hitta lyckan efter att tårarna runnit. Som det sägs i pjäsen: "Varje lördagskväll är till för de som hoppas".