Det finns ingen anledning att linda in det: I höst finns tre klara anledningar att gå på Norrbottensteatern: Carin Mannheimer, Karin Enberg och Margareta Gudmundsson.
Det handlar om en manusförfattare som kan sin sak uti fingerspetsarna, som lyckas med det till synes omöjliga, att göra en komedi av tre kvinnors liv.
Sedan en regissör som visar att hon förvaltar detta manuskript rätt och lockar fram det bästa ur skådespelarna.
Och så Margareta Gudmundsson, magnifik i huvudrollen som den forna journalisten och kirurgänkan. Hon bär denna komedi hela vägen, från start till mål.
Det är länge sedan det skrattats så i Norrbottensteaterns stora salong och det i en komedi med en mörk botten. Det finns ju en sorg i dessa tre kvinnors liv där det enda mingel de deltar i är begravningar med smörgåstårta.
Hela historien utspelar sig i en stor lägenhet, en alltför stor, där Margareta Gudmundsson spelar änkan Marianne. Till henne kommer väninnorna, kärlekstörstande Solveig (Paula Brandt) och den i ett kontrolläktenskap fångna Annlouise (Mia Nilsson).
De brukar spelar bridge men det går ju inte längre när den fjärde nödvändiga spelaren lämnat jordelivet, liksom så många andra i de tre kvinnornas bekantskapskrets. Och har de inte dött så har de flyttat till Alicante.
Kring dessa bridgeluncher bygger Mannheimer upp komedin. Hon låter två män stiga in i kvinnornas värld, den pensionerade öron-, näsa-, halsläkaren Per (Jarl Lindblad) och så den kommunanställde, unge ”Fixar-Staffan” (Roger Storm), som hjälper pensionärerna med lampbyten och gardinuppsättningar.
Det blir tre kvinnor, två karlar och en komedi som spritter av underbara replikväxlingar. Margareta Gudmundsson lyser klarast i sina sarkastiska uttryck om åldrandet.
Hon går omkring och ”dö-städar” i lägenheten, tömmer garderoberna och slänger gamla festblåsor som hon inte minns hur hon kom i. Hon förklarar att hon vill göra den sista resan med lätt bagage.
Vi ska inte avslöja den överraskande och roliga upplösningen för Mannheimer har också förmågan att få till ett bra slut.
I sista minuten hade sin urpremiär på Göteborgs stadsteater 2011, som en uppföljare efter Carin Mannheimers tidigare succé Sista dansen, också den en komedi kring åldrandet.
Nu har hon lånat titeln av en annan mästares mästerverk, Alfred Hitchcocks film med Cary Grant som jagas av flygplan, och skapat en mästerlig komedi om livet i dödsskuggans dal.
Mästerlig blir också Norrbottensteaterns uppsättning av denna mästerliga komedi.