I Norrbottensteaterns tredje salong serveras denna kväll rött eller vitt vin inför föreställningen Pelletsbrännaren. Kanske är det av oro för att pjäsen inte ska ta fyr, att det naturliga draget inte räcker.
Nu är det inte så, Pelletsbrännaren drar igång med öppna spjäll. Rolf Digervalls inledning där publiken inte vet om han talar om just sin pelletsbrännhare eller om sin hustru sitter där, alldeles rätt.
När sedan två rådgivare stiger in på scenen, Jan Johansson och Fredrik Isaksson som familjerådgivare respektive pelletsrådgivare, går allt i rätt riktning. Pelletskulorna rullar och brasan är tänd, nästan övertänd.
Men så slocknar det och då hjälper tändvätskan bara delar av publiken. Historien om livet kring pelletsbrännaren tar bara slut. I denna värmekällas ställe inträder en tomburksautomat till sången Guantanamera, eller Pantanamera, och då är det lätt att ta till bildspråket igen, att det blir liksom innehållet i burkarna, tomt. Då hjälper inte försöket att fylla tomrummet med sexskämt av grov kaliber, för så mycket vin finns det inte i teatersalongens bar.
Det som bär upp denna tornedalsmusikal är musiken och inte skådespelet. Det är Fredrik Isaksson, Jan Johansson och Rolf Digervall som bjuder på musikaliska frivolter under högtryck. Nu förstår vi varför Fredrik Isaksson utsetts till riksspelman. Det är fyra dragspel som hanteras och så en banjo, med ömsom folkmusik av melankolisk ton eller mera sprittande dragspelsmusik. Ibland känns det lite som fransk chanson men så drar de loss med Säkkijärven polkka och den tornedalska ordningen återställs.
Musikanternas intåg i Pelletsbrännaren är nödvändig och det är musiken som sprider värmen i denna föreställning.