Teater på ett främmande språk, visst går det. Denna teatergrupp från Lissabon har gjort det först på portugisiska och använder nu engelska och några svenska fraser för att nå en svensk publik. Fast egentligen kräver denna föreställning inte så mycket talat språk, i stället är det en utpräglat fysisk teater som talar med skådespelarnas rörelser.
Handlingen är enkel i denna svarta komedi. En familj på mor far och son. Mannen kommer hem från jobbet, sätter sig bakom tidningen, men i knät under köksbordet döljer mamman familjens döda hund.
Döda hundar slutar skälla, men inte denna. För att den döda hunden ska sluta skälla krävs att familjen vågar inse att den är död. Det vill inte sonen, han övertar skallet och föräldrarna spelar med sedan de misslyckats att dölja hundens död. Det blir en farsartad uppvisning.
Det är om detta det handlar, att våga ta uti med det som får en välputsad fasad att spricka, att våga inse en verklighet. Kanske just döden, att inte våga låtsas om att den knackat på dörren, inte sörja. I denna familj börjar det med hunden och det fortsätter med mamman och pappan. Till sist är bara sonen kvar och han släpar bokstavligen omkring på sina döda föräldrar, genom familjehögtider som julafton och julklappsutdelning.
Det kanske hade räckt med en död hunds skall. När föreställningen efter 40 minuter drabbats av en naturlig avgång av två tredjedelar av skådespelarna, dör också pjäsen. Det tycks inte längre finnas någon historia att berätta, men skådespelarna spelar vidare. Då faller dramat på sitt eget grepp, döda pjäser talar inte.
Även om pjäsen dör, så finns det liv i liken. Det är framför allt Marta Cerquetra som fulländar uppgiften att spela död. Skratten blir många över hennes förvandlingsnummer från fullständig lealöshet till efterkommande likstelhet. Men sedan står de där alla på scenen, livs levande. Pjäsen är slut, och vi förstår inte varför.