Hustrun Irma sitter i köket klipper mattrasor av Runes gamla kalsonger som hon sedan väver till mattor. Maken Rune snidar hantverk av deras gemensamma skog. Även om de sitter tillsammans så ser man att äktenskapet för länge sedan stelnat. De lever i skilda världar.
Familjen har samlats för att fira Runes 65-årsdag. Peter och dotter Agnes som bor i Rättvik finns på plats och man väntar på den äldre sonen som Irma bjudit in utan Runes vetskap. Barnbarnet Agnes sprider glädje genom sina existentiella funderingar runt stjärnorna och Gud.
Så kommer då Mats, den förlorade sonen, in i köket och man anar redan vid ankomsten en liten udda fågel, ur ett lantligt perspektiv. Tiden går ju som bekant lite saktare och nya strömningar kräver längre tid för att slå igenom.
Mats som blev frisör och flyttade till Stockholm för 25 år sedan har bara besökt hembyn två gånger och man märker genast att stämningen i det lilla köket förändras. Det verkar som om det finns en hel del byk som behöver tvättas.
Mats öppnar med att bjuda in till sitt bröllop med Esra som visar sig vara en man! Onormalt, jävligt äckligt utropas och Peter raljerar över hemgiften, några kameler, som Rune i egenskap av brudens far måste ordna fram.
– Min kärlek är precis som din, försöker Mats övertyga sin far.
Sedan fortsätter familjen att för varandra avslöja hittills okända sanningar. Irmas drömmar om Konstfack, den verkliga anledningen till Runes ryggskada, Mats nya jobb och Peters överraskning.
Mitt i det mörka finns hela tiden en ljus humoristisk ton som ger betraktaren en föraning om ett lyckligt slut, När de flesta kort lagts på bordet försöker Peter komma vidare genom att säga:
– Ska jag kanske börja skala potatis till köttsoppan?
Men familjen fortsätter att vända på stenarna. När allt är sagt binder Stjärnbarnet ett vänskapsband mellan mor, far och sönerna.
Mot slutet förklarar Irma och Rune varför de valde mattorna och snideriet i stället för att väcka liv i förhållandet. Det hela slutar med att Rune friar till Irma trots att de är gifta, de börjar om på nytt och de inbjudna tackar ja till Mats inbjudan till bröllopet i öknen.
Föreställningen för tankarna till verk av Eugen O'Neill, Lars Norén och även antika grekiska dramer. Pjäsens innehåll är universellt även om handlingen är förlagd till Tornedalen.
Ensemblen lyckas på ett lysande sätt skapa en förtätad spänning. Musikinslag och en smakfull ljussättning förstärker stämningarna och skådespelarna klarar av att gå in i sina roller på ett övertygande sätt. Ingen nämnd, ingen glömd men jag vill ändå lyfta fram debutanten Ellen Nykäinen som håller jämna steg med de mer erfarna i ensemblen.
Min förhoppning är att Tornedalsteatern ger sig ut på en länsturné så att fler än tornedalingar ges möjlighet att se Honkahelvetti.