Om nÄgra veckor slutar Mats Pontén som teaterchef. Men han lÀmnar inte teatern, inte riktigt Àn.
â Till hösten Ă€r jag tillbaka som skĂ„despelare.
Mats PontĂ©ns Intresse vĂ€cktes redan i skolteatern hemma i Uppsala. Han blev kompis med Jan-Olof Strandbergs son Mikael som bodde pĂ„ samma gata, och nĂ€r Uppsala stadsteater behövde barnstatister i âHimlaspeletâ fick de vara med:
â Vi var Ă€nglar i en akt och tvĂ„ djĂ€vulsbarn i den andra. Det var nĂ„got som tĂ€ndes dĂ€r, att vara i den miljön. Jag blev behandlad som en vuxen pĂ„ nĂ„got sĂ€tt, fast jag inte var det. Ă ldersskillnaden Ă€r ju sĂ„ stor pĂ„ en teater, och alla behövs pĂ„ samma sĂ€tt, vi gör den hĂ€r förestĂ€llningen tillsammans. Jag gillade hela atmosfĂ€ren runt omkring.
Han visste tidigt att han ville arbeta med teater pÄ heltid.
â NĂ€r jag var med i âHimlaspeletâ sĂ„g jag ju att mĂ€nniskor levde pĂ„ det. Jag hade sĂ€kert nĂ„gon naiv dröm i bakhuvudet om att bli kĂ€nd, sĂ€ger han och skrattar.
Efter första mötet med LuleĂ„, militĂ€rtjĂ€nsten pĂ„ Lv 7, lovade han sig sjĂ€lv att aldrig komma tillbaka till âLapplandshelvetetâ. Han flyttade till Stockholm, jobbade extra pĂ„ sjukhus och blev statist pĂ„ Dramaten. Sedan gick han pĂ„ Malmö scenskola, dĂ€r de ocksĂ„ fick resa runt och besöka olika teatrar, bland annat Norrbottensteatern.
Mats PontĂ©n erbjöds jobb pĂ„ Dramaten â men valde LuleĂ„.
â Jag tror att det var sammanhanget, att det inte var sĂ„ stort. Jag hade varit i ett stort hus ett Ă„r och staterat, pĂ„ den tiden var det en helt annan jargong och tuffhet pĂ„ Dramaten, alla stod i kö. Men det var spĂ€nnande att fĂ„ vara med. Alf Sjöberg var regissör, Thommy Berggren var i ropet, det var en helt annan tid.
Hans första roll i Norrbotten var i Seskaröspelen 1982. Teaterhuset i Norra hamn invigdes först fyra Är senare.
â Vi höll till pĂ„ Hermelinsskolan och Lillan, och hade en lagerlokal i Södra hamn som kallades Banankompaniet. NĂ€sta förestĂ€llning jag var med i var âSolsönernas sĂ€genâ, den samiska skapelseberĂ€ttelsen, som Catherine Parment satte upp. Det var jag, Johan Ulveson, Margareta Gudmundson, Lotta Ramel och Thomas Widman. Vi spelade under ett Ă„r, Ă„kte runt i smĂ„byar överallt, minns Mats PontĂ©n.
â VI var ett gĂ€ng som gĂ„tt i Malmö som började samtidigt, sen kom Anna AzcĂĄrate och Lennart JĂ€hkel som ocksĂ„ gĂ„tt dĂ€r.
PÄ Norrbottensteatern fanns ocksÄ Sara Arnia.
â PĂ„ Dramaten fanns Sif Ruud, hon var fantastisk. Men jag tycker att Sara Arnia Ă€r en precis lika stor skĂ„despelare. Jag har lĂ€rt mig sĂ„ mycket av henne. Hon spelade âEn kvinnaâ, en fantastisk förestĂ€llning. Ăven Jalle Lindblad och Staffan Westerberg har jag varit vĂ€ldigt förtjust i.
Har tanken pÄ att söka dig vidare funnits?
â Ja, det Ă€r klart. NĂ€r Johan Ulveson och Lennart JĂ€hkel flög ner och gjorde karriĂ€r, klart det fanns en viss avundsjuka hos mig. âOj vad bra det gĂ„r för demâ, liksom. Men jag har inte haft drivkraften, och inte heller deras begĂ„vning. Och jag har trivts vĂ€ldigt bra hĂ€r.
Att kunna leverera i alla lÀgen Àr ett mÄste för en skÄdespelare. Mats Pontén berÀttar om en jobbig tid pÄ 1990-talet dÄ en av hans bröder gick bort efter att ha drabbats av cancer.
â Jag var hĂ€r uppe och han i Uppsala, det var jobbigt. Det var samma sak nĂ€r mina förĂ€ldrar gick bort. Mamma var pĂ„ hospice och jag skulle gĂ„ in och spela komedi, dĂ„ stĂ„r man ju dĂ€r. MĂ„nga ville se förestĂ€llningen, vi hade utsĂ„lt hus. SĂ„ Ă€r det för mĂ„nga i det hĂ€r yrket, det Ă€r inte bara att sjukskriva sig. Man fokuserar pĂ„ vad man ska göra.
Han tittar en stund pÄ regnet som piskar mot fönsterrutorna och sÀger sedan:
â Det Ă€r roligt att stĂ„ pĂ„ scen, men det Ă€r klart att det kommer svackor. Ibland har jag tĂ€nkt âHerregud, nu har 200 mĂ€nniskor tagit sig hit, skaffat barnvakt, kollat busstider.â DĂ„ Ă€r det min uppgift att kunna leverera för publiken. Det gĂ„r inte att stĂ„ pĂ„ scenen halvhjĂ€rtat.
Den sista juni slutar Mats Pontén som teaterchef. Men han lÀmnar inte teatern.
â Till hösten spelar jag âDen tatuerade Ă€nkanâ av Lars Molin. I âBroarna i Madison Countyâ har jag en mindre roll, och Gunilla Röör har hoppat in och regisserat. I april 2022 tar den turnĂ©n slut, dĂ„ Ă€r jag 67 Ă„r, sĂ„ att ⊠sen Ă€r jag frilans, men som det kĂ€nns nu vore det vĂ€ldigt skönt att inte göra nĂ„gonting.
KĂ€nns det vemodigt?
â Nej, jag tror det Ă€r precis rĂ€tt lĂ€ge, genom att jag kĂ€nner alla. Det hĂ€nder saker pĂ„ teatrar, konflikter och saker som inte fungerar. Eftersom jag kĂ€nner alla sĂ„ vĂ€l har det gĂ„tt bra ett tag. Men jag kĂ€nner att det blir knepigare och knepigare att sĂ€tta mig med en som jag jobbat med i mĂ„nga Ă„r och sĂ€ga till exempel att ânu mĂ„ste du skĂ€rpa digâ, just i situationer nĂ€r det inte fungerar.
Mats Pontén Àr glad över att fÄ lÀmna över chefskapet just till Gunilla Röör.
â Jag tror att det blir vĂ€ldigt bra, hon kommer utifrĂ„n och ser teatern med nya ögon, med erfarenhet av andra teatrar och hur de fungerar.
Du var en motvillig chef?
â Ja, jag sa nej först. Men Norrbottensteatern Ă€r mitt hjĂ€rta. Jag har alltid velat den vĂ€l, alltid drivit och tyckt om teatern, den Ă€r vĂ€ldigt viktig. Grunden har varit att vi vill det hĂ€r.
Och historien fortsÀtter. Dottern Maria Pontén gÄr i pappas fotspÄr och arbetar nu som skÄdespelare pÄ Norrbottensteatern.
â Hon Ă€r hornist, sen ringde hon en dag och sa âpappa, jag vill bli skĂ„despelareâ. âĂ h, herregudâ, tĂ€nkte jag. Men hon körde pĂ„ och sökte nĂ„gra gĂ„nger. En gĂ„ng kom hon till sista provet och det verkade ha gĂ„tt vĂ€ldigt bra. Den dagen som hon skulle fĂ„ besked gick jag och min fru ut och kĂ€kade. Jag tog en öl, jag var sĂ„ nervös. Sen ringde Maria â och grĂ€t. Jag sa ânej, Maria, det Ă€r sĂ„âŠâ DĂ„ sĂ€ger hon âmen jag kom ju in!â. DĂ„ var det glĂ€djetĂ„rar.
NĂ€r Maria PontĂ©n jobbade pĂ„ Teater Tribunalen i Stockholm fick Norrbottensteaterns tidigare chef Alexander Ăberg syn pĂ„ henne.
â Det kĂ€ndes vĂ€ldigt bra att det var Alexander som anstĂ€llde henne, sĂ„ det inte blev en jĂ€vsituation. Och jĂ€tteroligt, sĂ„klart, sĂ€ger Mats PontĂ©n.