Till insikt på Teneriffa

Nyss anländ till Teneriffa, ute på sin soliga balkong och med ett vinglas i handen, inser Sara att hon har gjort något oförlåtligt. Hon har rest på semester - ensam - och lämnat sin make och tvåårige son hemma.
Hon åkte efter en gråtattack hos terapeuten, där det känts som om allt skulle brista - för att få tid för sig själv.
Alla har rynkat på näsan och sagt att "så där gör man bara inte". Man stannar och biter ihop.
Möjligen kan man åka på jobbresa - det är ju ändå att satsa på karriären. Men resa för att ta hand om sin själ? Knappast.
Sara sitter på balkongen och reflekterar över småbarnstiden. Dessa år när hon suttit hemma med snorig son medan maken rest på viktiga möten.
Och plötsligt känner hon sig inte som en skurk längre - utan som en segrarinna. Hon har gjort något för sig själv - något hon inte gjort på länge.

Bitterfittan som baseras på Maria Svelands roman med samma namn handlar om en kvinna - en stark kvinna - som tröttnar på att förtrycka sig själv.
Visserligen älskar hon sitt barn och likaså sin man - men ska det verkligen behöva vara så svårt att också få tid att älska sig själv?
Nere på restaurangen sitter hon och betraktar människorna som rest till solen i par. Hon studerar deras förhållanden och antecknar mentalt sina slutsatser. Alla dessa par har en dröm om att kärleken ska vara starkare än kulturen och statistiken.
För om man älskar varandra - varför är det ändå så svårt att leva jämställt?
Sara har liksom så många andra byggt in sig i ett slags kärlekens fängelse, en plats där familjen frodas, men inte individerna. Och framförallt inte mödrarna.

Bitterfittan är en stark feministiskt skildring - eller ska jag kanske säga humanistisk. Den tar upp ojämliketer och nedärvda förtryckarmönster genom att skildra sitationer ur Saras vardag.
Ständigt citerar Sara ur semesterlitteraturen - Erica Jongs sjuttiotalsklassiker Rädd att flyga - och varvar sin livsberättelse med statistik.
Det här är fakta som vi alla matas med varje dag, men inte reagerar över fastän vi borde. Däremot blir det desto tydligare när pjäsens Sara sätter kött och blod på exemplen.
Till slut bestämmer sig Sara för att bryta sig ut ur fängelset. Inte att sluta leva med och älska sin son och sin man, men att våga kräva sin rätt att vara individ.
Och med alla dessa möjligheter i sikte slutar pjäsen.

Skådespelerskan Tove Olsson gör sannerligen en monolog utöver det vanliga. Hon blandar visserligen in teatrala trick och sceniska lösningar, men däremellan slår hon an en ton som om publiken vore en nära väninna hon pratar med.
Det ger föreställningen äkthet och närhet - och även charm och humor.