Tornedalsteatern ger "Kainos sång"

1989 sattes barnpjäsen Kainos sång upp för första gången. Då dramatiserades den av Urban Lindh och huvudrollen spelades av Carina, Kaino Svenssons egen dotter.
För Kaino är en i högsta grad verklig person. Då var hon 55 år, nu - när Tornedalsteatern sätter upp pjäsen - är hon 75 år. Och hon kommer till premiären, lovar Tornedalsteaterns chef, tillika regissören av pjäsen, Ulf Fembro.
- Vi på Tornedalsteatern brukar sätta upp en barnpjäs varje år och det här är en pjäs som jag själv gått och burit med mig ända sedan jag såg den första gången Den berörde mig oerhört starkt, säger Fembro.

Berättelsen tar avstamp i finska Karelen under andra världskriget då Kaino måste ta sig över gränsen till Sverige för att komma undan krigets fasor. Trots att hon då själv bara var ett litet barn på sju år var hon tvungen att ansvara för sina två små bröder under hela den strapatsfyllda flykten. Barnen hamnar sedan i en lång rad olika fosterhem och Kaino skickades så småningom hem till Finland när kriget var över.
- Det är en av pjäsens mest gripande stunder - när hon kommer hem till Finland och upptäcker att hon har glömt mycket av sitt modersmål, berättar Fembro.
Men Kaino skulle sedermera komma att återvända till Sverige, då hon under en resa träffar Sune Svensson från svenska Västmanland, som senare skulle komma att bli hennes make.
- Det är verkligen ett otroligt människoöde som skildras i pjäsen, och det är också viktigt att vi ibland påminns om att människans liv inte alltid är så enkelt. Berättelsen om Kaino skrevs i slutet på 80-talet då främligsfientliga strömningar var i antågande, men det är lika aktuellt i dag, säger Fembro.

I Tornedalensteaterns uppsättning av Kainos sång spelar Mervi Jaako och Markus Forsberg huvudrollerna på både svenska och finska. Även musikern Janine Höhne har en stor roll i pjäsen via sina instrument. Musiken är skriven av Ewa Granath-Wigardt och scenografin har gjorts av Claes Wiberg från Stockholm.
- Det har varit jättekul att för en gångs skull arbeta med en scenograf utifrån och få utgå från en redan färdig scenografi. Dessutom har vi en liten scen att röra oss på. Men det blir bra - det blir en tät och nära kontakt med publiken, säger Fembro.