Kabaré är underhållning på restaurang eller annan lokal med mat- och alkoholservering, speciellt förknippad med Chat Noir i Paris där man under 1880-talet framförde underhållande och samhällskritiska sånger, reciterade dikter och spelade musik för en i huvudsak borgerlig publik.
Hertsöns teaterförening har ingen alkoholutskänkning i Hertsöskolans aula och jag tror inte publiken var huvudsakligen borgerlig, men den hade roligt ändå åt detta amatörskådespel.
Det är en lång rad nummer i de två akterna och de hålls samman av en hertsöbo som skulle gå ut med soporna och som går vilse och inte hittar hem till Hallonstigen igen.
Är det en kabaré så finns också samhällskritiken. Två höjdpunkter är första aktens "Var finns pengarna?" respektive "Kirurgkompaniet". I den första är det två fattiga Fas 3-män som i brist på egna medel försöker råna en bank, men bankerna har ju inte längre några pengar. "Dom är på Cayman-öarna", säger kassörskan och rånarna stiger ut ännu fattigare än när de steg in på banken.
"Kirurgkompaniet" är en fin historia om privatiserad sjukvård, om en man som hamnar under kirurgens skalpell, hinner bli uppsnittad innan kirurgbolaget drabbas av finansiell kris efter kursfall i Tokyo och ett omedelbart driftstopp utfärdas. Så där ligger han med magen öppen och den skrumpna levern frilagd.
Det är kabaréns bästa nummer, men där finns också små andra inslag med samhällskritiskt bett och framfört av goda förmågor. En amatörföreställning är beroende av ett gott ledarskap och Ulla Lyttkens regi och Håkan Rudehills dramaturgi tar ut det bästa. Dessutom har Rudehill skrivit allt nytt, inga lån från andras revynummer.
Det finns några aktörer som är värda speciellt omnämnande. Det gäller Bror Kajsajuntti som lyser som komediaktör i allt från rollen som bankrånare, via korsordlösare när Suorvadammen rämnat till uppsprättad patient. Som patient gör han en elegant sorti från scenen med sin egen lever i handen och blodet droppande. Liz ten Hoeve gör också en fin rollprestation som kirurgen när hon gräver i Kajsajunttis buk.
Sedan har vi Tomas Karlsson som gör en underbar imitation av en galen fotbollsanhängare med blåvit LSK-halsduk och ölburk i handen.
Men allt är inte bra och det gäller återkommande nummer av "Fina damer" som återger fräckisar. Där hamnar kabarén farligt nära revyn och dess undervegetation, en riskfylld genväg till publiken.
Kabarén Vilse är en uppvisning i kulturell mångfald och det gäller inte bara skådespelarskaran. Gästartisterna har ursprung i olika världskulturer och det sätter en extra krydda på föreställningen. Vi hade gärna lyssnat på mera instrumentalt av de duktiga gitarristerna i Terno Drom, den romska gruppen, och vi gillade de i dubbel bemärkelse färgstarka ryska kvinnorna i Lada vokalensemble.
Vilse är en fortsättning på Hertsöns teaterförenings Hertsö happening, som gavs i ett tält i maj förra året. Vilse är kanske fel titel, för föreningen har inte alls hamnat vilse och vi ser fram mot nya föreställningar.