Det finns ett slitet uttryck som heter ”gammal är äldst”. Sara Arnia återtar scenen som 78-åring och visar just det, vad erfarenheten betyder, och gör fem roller ur fem pjäser av fem olika författare från fem länder på 65 minuter. Hon fyller scen och salong med lyrik, vardagsdrama, krig, fars och komedi på hög nivå.
Fyra av de fem rollerna gjorde hon under 1980-talet på Norrbottensteatern och då också i regi av Karin Parrit Jonzon. Det är som om alla dessa år förädlat en redan god skådespelare, liksom åren kan göra ett gott vin ännu godare. Sara Arnia behärskar scenrum och publik, ja till och med sufflösen. När Karin Parrot Jonzon ropar den glömda repliken ”Nu ska vi torka dig”, får hon den blixtsnabba repliken: ”Jag som trodde att du somnat”.
Det är bara en stor skådespelare som klarar att byta roll fyra gånger under en pjäs och Sara Arnia visar hur hon blir ett med dessa mycket skiftande roller. Det börjar med finska Elvi Sinervos Diktarmoran, fortsätter med Dario Fos och Franca Rames En kvinna, Staffan Göthes En uppstoppad hund, Bertholt Brechts Moder Courage och så F Garcia Lorcas Blodsbröllop.
Det är så skilda pjäser och personer att det är ett kraftprov. Sara Arnia gör det och dessutom stundtals med en glimt i ögat och ett växelspel med publiken som får oss där ute i salongen att känna att vi liksom också är med.
Den stillsamma poetiska inledningen Diktarmoran lägger ribban en bit upp. Det gäller att lyssna uppmärksamt på den finska diktaren Elvi Sinervos lyrik. Ombytet blir radikalt till den absurda diskbänksfarsen En kvinna, en lättsam sak som Dario Fo fyllde med traditionella roller, kvinnans och mannens. Sara Arnia behärskar båda i ett underhållande växelspel.
Och så en gammal bekant, En uppstoppad hund av Staffan Göthe, uruppförd när teaterhuset invigdes 1986. Det blir ett trevligt återseende i 1950-talets lilla hamnstad, mellan Kolbolaget och dårhuset, och med Sara Arnia som Linnea Cervieng.
Moder Courage är den enda pjäsen som Sara Arnia inte tidigare spelat. Den blir hängande i luften och vi kommer inte nära denna kvinna som förlorat allt och som drar runt med en varuvagn under brinnande krig.
Sedan står Lorcas Blodsbröllop i tur, ett drama om passion och våld. Det blir Sara Arnias grandiosa final. Christian Anderssons ljussättning är också mycket effektfull i slutscenen.
Här har det mesta handlat om pjäsens enda skådespelare, men där finns också Lars Paulin hela tiden på scenen, ofta bakom harpan, men också med gitarr och slagverk. Han framför egen musik, förutom ett stycke som skrivits av Björn Sjöö, och han är en nödvändig musikant. Så ovanligt, roligt och fint med en harpist, och en mycket god harpist.
Norrbottensteatern har just nu en stark vår. Gammal är inte bara äldst, denna lilla ensemble som gör O, du milde moder! är minst men starkast.