Provins - med Kirunas svarta hål i fokus
Den här gången är temat för den norrländska litterära tidskriften Provins "Kiruna - svarta hål". Det kan låta ödesdigert, med tanke på vad ett svart hål vanligtvis definieras som. Men i Provins har det oftast inte något att göra med rymdföreteelsen, utan med fysiska och psykiska svarta hål.
Men att lämna sitt hem kan också lämna ett svart hål. Dels i marken, där de gamla byggnaderna stått. Och kanske även i själen.
Men har man bestämt sig måste man tänka framåt, menar Törmä och tar som exempel hur Hjalmar Lundbohm på sin tid försökte skapa en Mönsterstad av Kiruna. När man nu ska skapa Mönsterstad 2.0 måste tankarna vara djärva, skriver Törmä och hänvisar till undersökningar om datorstyrd kommunaltrafik samt inglasade äventyrsbad och skidbackar på Luossavaara.
Galna idéer kanske. Men å andra sidan - om det är möjligt någonstans så är det kanske i Kiruna. Bara där kom någon på tanken att bygga ett hotell av is. Och se vad som hände med det.
Men Provins innehåller inte bara intressanta essäer, utan förstås också mer abstrakta konstarter. Karl Lindqvist underbara prosa till exempel. Och Borg Meschs bilder som dokumenterade de sociala grupperna i Kiruna i början av förra seklet.
För Kiruna är inte bara gruvan. Långt innan gruvföretagarna kom för att tjäna pengar var Kiruna samernas land.
Om det koloniala intrånget skriver Rose-Marie Huuva i sina dikter. De är blodiga, dramatiska - hetlevrade och kallsinniga på samma gång. I några få rader ryms flera hundra år av smärta och bitterhet, av skräck och kränkningar.
Men i slutet av Provins återknyter man till det svarta hålet - i rymdmening. Kiruna, som rymdstad. Några sidor ur Harry Martinsons Aniara får anslå tonen till Viveka Sjögrens skildring av raketkyrkogården, rymdturism, partikelpoesi och en mässa av Erika Cyrillus.
Därmed får man anse att Provins tagit ett rätt heltäckande grepp över staden i norr, med all dess komplexa historia - och framtid.
Så jobbar vi med nyheter