Festivalkonst från Åland
KONSTPauliina Turakka PurhonenAines konstmuseum, TorneåPågår t o m 21 september
Foto: Fotograf saknas!
Det märks först och främst i hennes stora tygskulpturer. De har - av naturliga skäl - samma trubbighet och kompakthet som det medeltida måleriets stiliserade tolkningar av människoskroppen. Därför känns Purhonens "dockor" tidslösa i sin franka uppriktighet, trots att de passats in i ett modern samhälle.
Många av dem är nästan skräckinjagande. Kristus sår blöder ymnigt av broderad tråd, Mantelmadonnan skriker så att lokalen rämnar av tystnad. Sankt Mikael ränner svärdet i sin motståndare på samma sätt som i Guido Renis klassiska målning.
Trots detta går det inte att sticka under stol med att en hel del av Purhonens verk också har ett stort mått av humor i sig - svart sådan förstås. För i tygets bulliga sårighet finns också en axelryckning, en antydan om att blodigt allvar inte går att göra något åt. Ibland är enda lösningen att skratta sig fri om man inte ska bli tokig.
En stor del av utställningen ägnar Purhonen också åt porträtten. Färgsprakande män, kvinnor, barn och rävar (!) i vardagliga miljöer, med mycket accent på struktur, ljus och skugga. Hon lyckas med det få porträttmålare gör - nämligen att lyckas få modellen att se ut som om ett specifikt, kort ögonblick är fångat på duken, när det i själva verket förmodligen tagit dagar att åstadkomma.
Hon sätter människorna i vardagliga miljöer, och så värst mycket berättar inte dessa. Däremot är det fritt fram att se tavlans karaktär i ögonen. Däri döljer sig en hel del att tänka kring och föreställa sig.
Så jobbar vi med nyheter