Hästarnas värld

En flygresa från Stockholm till Luleå tar normalt sett bara drygt en timme, men för konstnären Linda Karlsson blev det en lång färd. På grund av snöstormen kunde inte planet landa i Luleå, utan fick gå ner i Umeå istället.
- Det var lite läskigt faktist. De provade landa två gånger i Luleå, men fick dra på gasen och stiga igen eftersom det inte gick. Sedan pratade de om att tanka planet i Umeå och prova flyga upp till Luleå igen men det blev buss istället. Jag var faktiskt tacksam över att slippa flyga mer i snöstormen, säger Linda Karlsson och skrattar.
Hon befinner sig i Galleri Systers lokaler och packar upp de stora lådorna som innehåller konsten hon ska ställa ut. En hel del saker har hon redan fått upp på väggarna och många små skulpturer står redan i grupper på golvet. Anja Pärson som jobbar på galleriet har fullt sjå med att hålla sin lilla tax borta från prylarna. Den står med framtassarna uppe på en plywoodskiva som satts som hinder i dörren mellan kontoret och galleriet, och kikar lystet över kanten på alla färggranna leksakshästar som ser tuggvänliga ut.

För det är leksakshästar som dominerar Linda Karlssons verk They Gather, en del av projektet Endless Conversation.
- Jag har hittat alla på loppis. På ett ställe fullkomligt dammsög jag hela butiken och kom hem med 62 leksakshästar i olika format, säger Linda Karlsson och skrattar.
- Jag gillar hästar. Mest för att jag tilltalas av hur det ser ut - jag har aldrig varit en hästtjej eller så. Kanske gillar jag också det faktum att de kan bära saker på ryggen, vilket de ofta får göra i mina verk. Jag har provat med grisar och kor också, men det såg ut alldeles för mycket som en bondgård. Hästar är mer romantiska på något sätt.
Men Linda Karlssons hästar ser inte ut som de pållar som brukar stå i hagarna om somrarna. Karlssons hästar har nämligen klätt upp sig lite, fått långa näsor ibland, stora papier mache-horn på huvudet eller kanske svansar av stora ballonger.
De samsas med andra varelser skapade av keramik som också ser ut som fantasiskapelser. Och tillsammans vistas de i ett slags landskap där man själv får hitta på vad som händer.
- Jag ser på mitt verk lite som en egen värld där det finns en berättelse, eller saga om man vill, utan ord. Både barn och vuxna brukar gilla att man själv kan få hitta på vad figurerna gör.
För varje utställning bygger Karlsson om vissa av figurerna. Och ibland går hon till galleriet på nätterna för att flytta om dem, så att något nytt har hänt i berättelsen till dagen därpå.
-Det är så skönt att få vara lite som ett barn som leker med Lego. Ena dagen föreställer verket något visst och andra dagen något annat.

Linda Karlsson har jobbat med det temat i flera år - ibland med jättestora figurer och ibland som nu, med små figurer som är lätta att resa med. Men alla är skapade på samma sätt - antingen av keramik eller av återanvänt material.
- Jag tycker om att ta saker och göra nya saker av dem. Och det blir lite "man tager vad man haver" och slumpen som får avgöra vad det till slut blir, säger hon och pekar på en häst som fått en plym av godispapper.
En annan figur, en liten keramikmask, har byggts om till en luftballong. På så sätt fortsätter sagan i oändlighet.
- Det här samlandet tror jag att jag har burit med mig ända sedan barndomen. Min pappa samlade på verktyg och hade hela väggarna täckta med sådant. Mitt eget hem är också fyllt av saker. Därför brukar de som känner mig säga att det är som att komma hem till mig när de ser mina utställningar, säger Karlsson och skrattar.

Formerna och färgerna må se slumpmässiga ut och kanske också blir det i viss mån på grund av det material som just för tillfället finns till hands när Linda Karlsson bygger sina figurer. Men hon tror själv att det inte riktigt är hela sanningen.
- Vissa former tror jag kommer sig av vad man har i sin minnesbank. Till exempel den här, säger Linda karlsson och tar upp en liten figur som ser ut som en stalagmit.
- Jag trodde den var helt slumpmässig, men sedan sa min familj att det såg ut som de droppslott jag gjorde på stranden när jag var liten - du vet, när man tar blöt sand och låter den droppa ner och bygger stora torn av den.
Men skapandet utan egentlig eftertanke är rätt befriande, menar Karlsson.
- Oftast ska man som konstnär ha en bra idé, sedan bestämma hur man ska göra och sedan utföra det. Då kan det vara spännande att ibland bara tillåta sig själv att "göra".