Ledare: 15 år efter Daytonavtalet

För 15 år sedan överenskoms Daytonavtalet som satte punkt för det bosniska kriget 1992-1995 som skördade minst 100 000 människoliv. Kriget föregicks av en folkomröstning om Bosnien-Hercegovinas framtida status som bojkottades av de flesta bosnienserberna.
Kriget - och även de föregående krigen i Slovenien och mellan Serbien och Kroatien - hade kunnat undvikas. Utöver ett mer moget handlande av jugoslaverna själva borde större internationell ekonomisk hjälp ha getts för att dämma upp konflikterna.
EU borde haft en krishanteringsorganisation - som EU skaffade sig som ett resultat av krigen - och gjort andra insatser tillsammans med FN och OSSE för att utsätta olika sidor för hårdare påtryckningar.

Det förenade Jugoslaviens siste premiärminister Ante Markovic, som ledde ett multietniskt parti, borde ha fått bättre stöd från andra europeiska länder och politiska partier. Jugoslaviska kommunistpartiet kollapsade 1990 och ersattes av nationalistiska partier som byggdes upp på etnisk grund.
Religionen användes i krigets tjänst, och media på olika sidor redovisade egna propagandan och inte verkliga fakta. Motsättningarna, hatet och våldet odlades och förstärktes.
Det inte är folket som varit motståndare till varandra, utan politiska och militära ledare, i hög grad på det lokala planet, som underblåst konflikterna.

Knappt 200 holländska FN-soldater stod närmast som åskådare och lyckades inte avstyra massavrättningarna av cirka 8 000 muslimska män i Srebrenica i juli 1995, som är det värsta folkmordet i Europa och ett av de värsta i världen i modern tid.
USAs och Natos styrkor lyckades genom insatser som intensifierades efter Srebrenica få slut på kriget genom att stödja den svaga muslimska - och kroatiska - sidan och försvaga den bosnienserbiska sidan militärt. Krigsförbrytare har sedan sänts till den krigsförbrytartribunal som upprättats i Haag.
Den främste krigsförbrytaren som ännu håller sig gömd är bosnienserbiska militärbefälhavaren Ratko Mladic som var ansvarig för massakern i Srebrenica.

Daytonavtalet var en omfattande överenskommelse som till stor del genomförts. Demokratiska val har hållits övervakade av OSSE. En konstitution finns även om den är föremål för allvarliga dispyter. Egendomsrätten har återförts till sina ursprungliga ägare, men särskilt yngre människor har avstått från att flytta tillbaka till sina gamla hemorter.
De är rädda för att där bli diskriminerade som andra klassens medborgare och har kvar en viss fruktan för om den personliga säkerheten kan tillgodoses.

Den socioekonomiska situationen är bedrövlig i hela Bosnien-Hercegovina, ungdomsarbetslösheten rekordhög och ungdomar har tappat sin framtidstro.
Ett val har nyligen genomförts i Bosnien-Hercegovina med liksom tidigare de nationalistiska partierna som vinnare. Republika Srpskas ledare Milorad Dodik har hotat med att deras del av landet kan bryta sig ut och bli självständigt. Multietniska socialdemokraterna, SDP, är fortfarande ett minoritetsparti.
Meningen med Daytonavtalet var att uppdelningen i en muslimsk-kroatisk federation och en serbisk del skulle överkommas och en återförening ske. Tendensen är nu i stället att uppdelningen skärps längs etniska skiljelinjer.
"Förvärrade relationer mellan muslimska, kroatiska och serbiska ledare i kombination med en ekonomisk härdsmälta kan förvandla folkligt missnöje till etniska motsättningar och våld", skriver tankesmedjan International Crisis Group.

Läget i Bosnien-Hercegovina 15 år efter Daytonavtalet har snarast försämrats. EU har en "hög representant" stationerad i Sarajevo med rätt att ingripa i lagstiftning och beslut enligt avtalet, vilket villkorar och beskär den bosniska självständigheten. Det bästa är att freden trots allt hållit under hela den gångna perioden.
Det förenade Jugoslavien har fragmentiserats i sju nya, självständiga republiker med dålig ekonomi - med undantag av Slovenien - och liten handel mellan sig. En politisk och ekonomisk återintegrering behövs även om det gamla Jugoslavien inte kommer att återuppstå. Slovenien är med i EU.
Övriga republiker klappar på dörren för att bli EU-medlemmar och kunna nå en bättre utveckling - främst i kön står Kroatien - men de uppfyller ännu inte medlemskraven enligt de s k Köpenhamnskriterierna.