Sverige är känt som ett teknikvänligt land, som snabbt ställer om produktion och antar nya utmaningar. Det har gjort Sverige till en magnet för industriinvesteringar.
Starka fackföreningar, sjysta lagar och omställningsförsäkringar har kunnat snabba på utvecklingen utan att ställa stora grupper av arbetare i fattigdom när en bransch förändras.
I 70 år har Sverige varit en industrination i framkant, men nu riskerar vi halka efter.
Under påsken var jag i Stockholm. Jag umgicks med barn och vänner och hade lite ledigt.
Men som varje gång jag är i Stockholm gjorde jag en del Norrbottenrelaterade saker, exempelvis var på seminarium om en ny rapport från Vattenfall.
Med skrämmande tydlighet pekar de på hur svensk tillväxt hotas av klåpiga och fega politiker, som inte tar vara på svensk industris vilja till teknisk utveckling.
Jorden överhettas i en allt snabbare takt. Om det är forskningen enig.
Att det beror på människans klimatutsläpp råder heller ingen oenighet om. Bara konspirationsteoretiska klimatskeptiker tror annat.
Utan tvekan är omställning av den tunga industrin och produktion av sådant vi gör i Norrbotten helt centralt för att vända utvecklingen.
I rapporten har Vattenfall frågat landets största industrier vad som hindrar det slutgiltiga beslutet om investering för klimatomställning.
Nästan alla svarar ”osäkerhet kring regelverk och klimatmål” eller klåpiga och fega politiker, som jag väljer att kalla det.
Alla jag pratar med under seminariet är överens om att de vill har hårda regler och tuffa klimatmål. Det stimulerar teknikutveckling. Det är ryckigheten som skrämmer marknaden från att investera.
Det är logiskt på två sätt ur ett marknadsperspektiv.
- Om regelverken ändras så kan du inte motivera investeringar i ny teknik. Det riskerar bli olönsamt i stunden, även om alla vet att omställningen kommer att komma så småningom. Tydliga hårda regler ger solida förutsättningar och mer investeringsvilligt kapital.
- Om vi inte gör de investeringar som krävs för att ställa om nu så kommer vi att halka efter och på sikt förlora industri till andra marknader som går före. Kina exempelvis har mer än dubbelt så mycket sol- och vindkraft som USA och EU tillsammans. Vi är fast i ett gammalt fossilberoende och låter Kina norpa pengar till framtida investeringar.
Att inte sätta upp och hålla sig till tydliga klimatmål är så klart illa för klimatet, men alltså också för möjligheten till industriinvesteringar.
Svenska företag tappar för att våra politiker är kortsiktiga populister.
Sämst och mest populistiskt av alla politiker, också i den här grenen, är Jimmie Åkesson.
Han vill pausa arbetet med att nå klimatmålen. Det är korkat och hotar svensk tillväxt.
Det är politiker som Åkesson som gör att vi riskerar gå miste om investeringar till stora och nödvändiga industriprojekt.
Han offrar svensk basindustri och tillväxt för att posera med en bensinpump på sociala media. Det är både oansvarigt och allvarligt.
Innan jag lämnar seminariet så markerar panelen av industrimän att om vi ska kunna elektrifiera transportsektorn och få snurr på projekt som Hybrit med kolfritt stål så krävs också mer energi.
Även det för att investerare ska våga satsa på Sverige.
Ingen i rummet verkar ha något emot kärnkraft, men de verkar också vara överens om att det inte är lösningen. Det är dyrt och tar lång tid. Jag kan se fler problem, men det är ämne för en annan text.
Det industrin vill ha är snabb och billig energi, alltså vindkraft. Framför allt landbaserad vindkraft. Också det är ett rött skynke för SD-ledaren, trots att det är vad industrin säger skull skulle säkra svensk tillväxt och industriinvesteringar.