I veckan blev det klart att valberedningen för Socialdemokraterna i Luleå föreslår Carina Sammeli som ny vice ordförande i kommunstyrelsen.
Det är en smula överraskande eftersom Lenita Ericson hade flest nomineringar.
I en NSD-intervju påpekar emellertid Lennart Törnlund, valberedningens ordförande, att deras uppgift inte är att bara stoppa upp i fingret i luften och känna hur det blåser.
Valberedningen ska göra en samlad bedömning av vilka egenskaper och erfarenheter som de respektive kandidaterna kan tillföra sant hur de kompletterar andra S-företrädare i kommunledningen.
Törnlund räknar dock att det blir debatt om förslaget när S-mötet 29 maj ska ta sitt beslut.
Lenita Ericson har inte heller gett upp – hon kandiderar fortfarande till uppdraget. Därför talar allt för att det blir en jämn och oviss omröstning 29 maj.
För Socialdemokraternas del hoppas jag dock att de respektive sidorna fortsätter att hantera detta delikata personärende moget, schysst och värdigt både före, under och efter mötet den 29 maj.
Det finns inget som skadar partiet mer än bittra personfejder.
Minns all turbulens runt kommunalrådsfrågan i Luleå 1998 eller de infekterade nomineringsstriderna i Boden 2002.
I det första fallet innebar det ett stort väljartapp. I det andra fallet blev det början till en lång ökenvandring i opposition.
Vi vet redan nu att någon kommer att pekas ut som vinnare respektive förlorare 29 maj. Men oavsett vem det blir gäller det att måna om alla kandidater i denna process.
”The winner takes it all”, som Abba sjöng, är inget bra motto för S.
Det gagnar inte arbetsklimatet i partiet – eller förmågan att vinna val – om många känner sig exkluderade och överkörda.
Alla ska med. Så enkelt är det.
Ingen ska heller tro att allt står och faller med vem som blir vice ordförande i kommunstyrelsen.
Oavsett utgången så kommer det att behövas duktigt S-folk även i nämnder, styrelser, kommunala bolag och partiorganisationen.
Det finns rimligen plats och tunga roller för både Carina Sammeli, Lenita Ericson och Emma Engelmark.