Alltid lojal med högern
Foto:
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det skrev Gunnar Jonsson i en analys i Dagens Nyheter om gårdagens huvudperson i Almedalen, Maud Olofsson.
En gång i världen, ungefär vid den tid då Maud Olofsson och andra centerungdomar åkte på studiebesök till Kuba, var borgerlig ett skällsord i CUF-leden. Åsa Nisse-marxister dominerade. Många avdelningar ägnade mer intresse åt frihetskampen i Angola än åt jordbrukarrörelsens slakterifusioner. Och just detta att centern inte fick räknas in i den borgerliga sfären var ideologiskt viktigt för många. Åtskilliga gånger refererade man till gamle partiledaren Gunnar Hedlund, som inte drog sig för att hyvla av högern ens i en partiledardebatt.
Jonssons analys får inte tolkas som att Thorbjörn Fälldin var ickeborgerlig. För det var han ju inte. Men där fanns inte samma totala uppslutning bakom den borgerliga enhetstanken. Fälldin var beredd att spräcka samarbetet. Det är inte Olofsson.
Efter samarbetet med s-regeringen under 90-talet om den ekonomiska restaureringen, där centern gjorde en stor insats, fanns en avoghet mot centern i de andra borgerliga partierna. Kunde man verkligen lita på de där gökarna? Maud Olofssons uppgift blev att svara: Ja, det kan man!
Hon markerade omedelbart efter valet sin ideologiska hemvist och sin absoluta lojalitet med borgerligheten. Olofsson är den mest högerinriktade ledare centern haft under det senaste halvseklet. Förändringen öppnade vägen för nyliberala politiker av typ Fredrick Federley, en politiker som den gamla tidens CUF:are inte skulle hälsa på ens med skyddshandskar. Gediget borgerliga ledarskribenter korade centern till Best in Show i den nyliberala utställningen.
Det finns också en centerrörelse med studiecirklar, målning av bygdestugor och värn om småfolkets intressen. Men den delen av partiet har om inte försvunnit så blivit näst intill osynlig. I den allmänna debatten var det många centerpartister som framträdde med radikala krav och betraktade många sosseministrar som hopplösa betongsuggor. Ja, till och med centern som parti påstod en tid att man angrep LO från vänster. Att partiledningen av maktpolitiska skäl valt att förena sig med högeretablissemanget är en sak. Då är det svårare att förstå varför de många radikalerna i centerleden, de som krävde en progressiv utrikespolitik och en bättre fördelningspolitik, är så diskreta i dagens debatt. Bidar de sin tid? Har de givit upp? Emigrerat?
Olofsson siktar nu på 16 procent i valet 2010. Dit är det långt, mycket långt. I SCB:s väljarundersökning i maj redovisades centern för 6,2 procent. Nästan fyra av fem centerväljare har försvunnit sedan storhetstiden på sjuttiotalet. Det finns i dag inget som talar för ett stort genombrott för partiet. Upptagningsområdet kring Stureplan är ju trots allt begränsat. Om centern ligger kvar på den låga nivån och om det blir ett regimskifte 2010, då kanske det är läge för en ny inriktning av politiken. Men före valet kommer Olofssons styrkor att vara obrottsligt lojala med den övriga borgerligheten.