Sedan jag flyttade hem från Stockholm till Luleå för två år sedan har jag frilansat som skribent. Med undantag för några månader våren 2010 har jag jobbat hemifrån. Det har knappast varit något regelbundet liv.
Att frilansa i eget företag innebär att jobba mot deadlines, oavsett när och hur ofta de kommer. Ibland är det lugnare och ibland helt hysteriskt. Vissa gånger har jag vandrat omkring hemma i lägenheten och väntat på besked från potentiella uppdragsgivare. Andra gånger har jag jobbat nätterna igenom för att möta tre stora deadlines på en vecka.
Man får inga vidare rutiner av det. Jag skulle aldrig spräcka en deadline, men det är i stort sett den enda regeln jag har.
Jag jobbar på oregelbundna tider, har sällan några helt lediga helger och glömmer ibland bort att äta.
Samtidigt känner jag mig fri och oberoende. Det är nog ett ganska vanligt liv för en nybliven företagare.
Den här sommaren är livet totalt annorlunda. Jag stiger upp klockan sju, försöker hinna till morgonmötet halv nio, äter lunch klockan tolv och middag klockan sex. Då är arbetsdagen slut, förutom den sista nyhetskollen på kvällen.
Min kropp vet inte vad den ska ta sig till med all denna regelbundenhet. Jag blir pigg, hungrig och trött på nya tider. Det är förmodligen en bra sak.
Det bästa med att vara på en redaktion är arbetskompisarna. Under åren som frilansare har jag nog inte fattat hur mycket jag har saknat att vara social på en arbetsplats. Vi fikar och lunchar och grillar på helgen. Skrattar åt dråpligheter i nyhetsflödet och diskuterar högljutt journalistiska avvägningar.
Det är underbart alltihop. Till och med kaffet i Mediehusets automater smakar gott, fast det egentligen är äckligt. Det är skönt att höra till, att ha en arbetsgemenskap och någon som frågar om jag har försovit mig när jag kommer sent.
Jag har själv valt att frilansa. Det här vikariatet är en välkommen omväxling. Det hade varit annorlunda om jag hade varit arbetslös. Om jag verkligen inte hade haft något att göra. Jag vet inte om jag hade klarat det som person. Jag hade kanske inte orkat söka några jobb, för att jag hade känt mig så onödig.
Arbetslösheten diskuteras ofta i ekonomiska termer. Arbetslinjen ska gälla därför att alla ska bidra. Mer sällan konstateras vad arbetet betyder för vår självkänsla. Människan är en social varelse som vill utvecklas. Det gör hon bäst om hon får göra nytta på det sätt som passar henne, gärna tillsammans med andra.
Arbetslösa är inte lata, som alliansregeringen älskar att framställa dem. De är människor vars resurser inte tas till vara. Den fulla sysselsättningen är en vision som måste återupprättas i politiken. Inte bara för tillväxtens skull. Minst lika mycket för människans