30 november 2009 intervjuade jag Björn Pettersson, länsarbetsdirektör i Norrbotten 1991-99, på NSD:s ledarsida.
Han var starkt kritisk mot utvecklingen i arbetsmarknadspolitiken.
"Den stigande arbetslösheten störtar många i fördärvet", konstaterade han. "Det är väldigt ståhej om svininfluensan. Men faktum är att arbetslösheten dödar fler."
Redan 1977, när Pettersson var social attaché vid svenska ambassaden i Washington, fanns amerikansk forskning som visade ett klart samband mellan högre arbetslöshet och fler fall av hjärtsjukdomar, slaganfall, ökat antal självmord och dråp.
Den som hamnar utanför arbetslivet under lång tid riskerar att hamna snett. Känslan av att stå utanför och inte ha en plats i tillvaron kan leda till både psykisk och fysisk ohälsa.
"De flesta känner säkert också till människor där arbetslöshet har lett till en för tidig död, kriminalitet, missbruk eller skilsmässor", sa Pettersson.
Med andra ord: Det är mänskliga tragedier och stora samhällsekonomiska kostnader som döljer sig bakom arbetslöshetsstatistiken från arbetsförmedlingen och SCB.
Men ändå var arbetslösheten en ickefråga i den senaste valrörelsen. En arbetslöshet på åtta procent verkar numera betraktas som ett normaltillstånd även i Sverige.
Arbetslösheten handlar dessutom inte bara om mänskligt lidande och samhällsekonomiska förluster. En hög arbetslöshet är också en fara för demokratin.
Ernst Wigforss formulerade saken på följande kloka sätt i arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1945:
"Erfarenheten har visat att människorna icke kan stå ut med de umbäranden och det psykiska lidande som en långvarig massarbetslöshet åsamkar dem. Ett sådant lidande blir till en fara för den demokratiska samhällsformen.
Under alla förhållanden kommer den att förgifta hela atmosfären i samhället, göra människorna mer monopolitiskt inställda, mindre benägna att unna varandra arbete, utkomst och lika rättigheter, mer benägna att skydda var och en sina intressen på ett för hela samhället skadligt sätt."
Det är snart 70 år sedan Wigforss skrev denna text. Men resonemanget är i allra högsta grad giltigt i dagens Europa.
Land efter land har låtit arbetslösheten stiga. Fler och fler människor har hamnat utanför arbetslivet och samhällsgemenskapen.
I land efter land har också främlingsfientliga och extrema partier flyttat fram positionerna.
När de etablerade demokratiska partierna inte levererar jobb och välfärd, så ökar tron på enkla lösningar och starka män. Då växer spänningarna.
"Samhällsatmosfären förgiftas", som Wigforss skrev.
Därför är det hög tid att ändra fokus i den ekonomiska politiken. Det går inte bara att stirra på överskottsmål och prisstabilitet.
Förslaget från det socialdemokratiska förtroenderådet om ett sysselsättningsmål för den ekonomiska politiken är hoppingivande.
Men det räcker inte bara med nya stolta mål för arbetarrörelsen. Även medlen och de politiska verktygen måste förnyas.
1. Det behövs en ny aktiv näringspolitik. Inom socialdemokratin finns redan en del intressanta resonemang om att utveckla branschprogram för fordons-, gruv-, upplevelse- och läkemedelsindustrin, liksom andra viktiga näringsgrenar. Det handlar om att använda samhällets resurser (forskning, högre utbildning och infrastruktur) för att utveckla de företag som utgör ryggraden i svenskt näringsliv.
Men partiet måste även modernisera sin syn på småföretagande och entreprenörskap. En enmansföretagare är ingen otäck kapitalist med cylinderhatt och tjock cigarr.
Småföretagarna (rörmokaren med egen firma, hårfrisörskan eller caféägaren) har mer gemensamt med vanliga LO-medlemmar än näringslivets elit.
2. Det behövs en ny aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är dags att se sanningen i vitögat. Det finns en stor grupp som har det tufft i ett allt mer slimmat arbetsliv. Därför behövs en alternativ arbetsmarknad för dem som av ett eller annat skäl har hamnat utanför.
Det kan handla om lönebidragsanställningar i den ideella sektorn, sociala kooperativ eller Samhall. Det kan vara "plusjobb" på äldreboenden eller "gröna jobb" i skogen.
Aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder - som gör människor delaktiga i arbetslivet och ger avtalsenliga löner - är bättre än att förvandla långtidssjuka och långtidsarbetslösa till socialbidragstagare eller Fas 3:are.
3. Det behövs en ny politik för ett livslångt lärande. Det moderna arbetslivet förändras snabbt. Arbetsuppgifter förändras ständigt av ny teknik och nya organisation.
De kunskaper som man tillgodogör sig som 20-åring på universitetet åldras snabbare än tidigare. Därför gäller det att ständigt fylla på med ny kompetens.
Sverige har redan en fantastisk infrastruktur för vuxenutbildning (folkhögskolor, bildningsförbund, Komvux med mera). Nu gäller det att använda alla dessa resurser på ett nytt sätt.
När människor förlorar sina gamla jobb ska de känna att det finns hjälp, stöd och broar till de nya jobben.
Om människor ser att arbetsmarknaden förbättras, att utslagningen minskar och att det finns hopp om livet för alla (inte bara de som redan har det bra), då begränsas utrymmet för främlingsfientliga och extrema partier. Eler för att tala med Wigforss ord: Samhällsatmosfären blir bättre.
För en framtidsinriktad och verklighetsförankrad socialdemokrati finns därför ingen viktigare fråga än kraven på full sysselsättning och arbete åt alla.