Arbetslösheten går inte att snacka bort
Att klaga över statistiken när arbetslöshetssiffrorna inte passar är som att skylla på reglerna när man förlorat en fotbollsmatch.
Om man står med en verkningslös och urvattnad politik, som Sven Otto Littorin (M) och alliansregeringen, ja, då är det kanske inte så konstigt att man helst vill tala om något annat.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Så försöker arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin komma undan debatten om den kraftigt ökade ungdomsarbetslösheten.
Enligt EU-statistik var ungdomsarbetslösheten i Sverige i början av året högre än i alla 27 medlemsländer utom tre.
Men Sven Otto Littorin hävdar att Sveriges bottenplacering skulle bero på att andra länder inte mäter som vi.
Vad Littorin säger är alltså att det inte är fel på regeringens politik utan på statistiken.
Man kan naturligtvis diskutera jämförbarheten i olika siffror och även hur den nuvarande statistiken ska tolkas.
Men hur man än räknar går det inte att bortförklara det faktum att antalet unga arbetslösa i Sverige ökat i förfärande takt, betydligt snabbare än i andra länder.
Sven Otto Littorin och hans alliansbröder kritiserade förra valet den socialdemokratiska regeringen för att skönmåla med statistiken. Efter regeringsskiftet såg de till att jämförbarheten med EU förbättrades.
Det var bra.Men när nu den nya statistiken visar att Sverige hör till de sämsta i klassen vill Littorin uppenbarligen inte erkänna det.
Att klaga över statistiken när siffrorna inte passar är som att skylla på reglerna som domarna dömer efter när man förlorat en fotbollsmatch.
Som politisk taktik är det naturligtvis helt dödfött.
Väljarna kommer - med rätta - att uppfatta sifferexercisen som ett försök att dribbla bort en obekväm sanning.
För alldeles oavsett om det är 25 procent eller 14 procent unga arbetslösa så är det på tok för många.
Vad de höga arbetslöshetstalen visar är att den nya arbetsmarknadspolitik, som alliansen hårdhänt drivit igenom, rasat ihop fullständigt.
Att den djupa efterfrågekrisen fått arbetslösheten att skjuta i höjden är inte förvånande.
Det anmärkningsvärda är att regeringen bitit sig fast i sin gamla politik trots totalt förändrade förutsättningar.
Alliansens gick till val på en politik som ökade utbudet av arbetskraft. Tanken var att om bara fler kom ut på arbetsmarknaden skulle också fler få jobb och tillväxten öka.
Det fungerade också under de första goda åren av mandatperioden.
Men hösten 2008 vände alla kurvor nedåt. Ändå fortsatte regeringen köra sin utbudspolitik som om ingenting hade hänt.
Först nu sker en viss omsvängning, men många av åtgärderna får effekt först nästa år.
Oförmågan att anpassa politiken efter den förändrade verkligheten är alliansregeringens stora misslyckande. Det kan mycket väl bli det som i slutänden grusar alliansens drömmar om ytterligare en mandatperiod.
Om man står med en verkningslös utbudspolitik och en urvattnad arbetsmarknadspolitik, som Sven Otto Littorin, ja, då är det kanske inte så konstigt att man helst vill tala om något annat.
Men det går inte att snacka bort arbetslösheten.