Astronomiska tal och svarta hål
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det finns, precis som under tidigare kriser, något ödesmättat över det hela, som musik av Sibelius. För att spinna vidare på det där med astronomin: det är som om vi är på väg in i ett svart hål. Men efter en tid brukar ekonomin återhämta sig, nya aktörer tar vid efter de gamla, banker med nya namn dyker upp.
Så rullar det på, till synes för evigt. Det är lätt att glömma att svackorna kommer. Ingen vill ju sitta och tala om vinterkylan på midsommarfesten.
Sedan kan man ju fråga sig om haverierna beror på några alltför generösa utlånare i Kansas eller om det handlar om ett systemfel. Svårigheten med en sådan diskussion är alltid att några tror att kritiker av systemet eftersträvar planekonomi och detaljregleringar. Det är synd om en seriös diskussion ska förstöras av sådana vulgoargument.
Den socialdemokratiska idédebattören Anne-Marie Lindgren skriver bland annat detta i en rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja:
"Dagens allvarliga finansiella kris leder till en vändpunkt i de senaste decenniernas debatt, som har dominerats av vad man kallat ´marknadstänkande´, men som i praktiken varit en ohämmad glorifiering av det privata företagandet och det privata vinstintresset. Det betyder inte att det gamla planhushållnings- och förstatligandetänkande kommer att pånyttfödas. Snarare handlar det om ett återvändande till det som brukade kallas blandekonomi."
I debatten är det påfallande att många ultraliberaler, sådana som ser statsingripanden som en styggelse, agerar så försiktigt. Bank efter bank räddas med skattemedel, i USA och Storbritannien och Tyskland och andra länder.
Var finns nu de vanligtvis högröstade som alltid pläderar för att staten ska hålla sig borta? Har de tappat datorn i golvet, alla samtidigt?
Efter 11 september 2001 blev det mycket glesare med artiklar av kvinnor och inlägg i feministiska frågor. Susan Faludi skriver om detta i "Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna" (Leopard förlag). Bilden som förmedlades var den starke och modige brandmannen som räddade den sköra kvinnan. I konservativa kretsar blev det populärt att angripa feminismen och försåtlig koppla samman den med terrorattacken.
En bra, provokativ bok som Sarah Palin säkert ogillar.
Den norske författaren Johan Falkberget nominerades många gånger till Nobelpriset men han fick det aldrig, tyvärr. Falkberget var i sin ungdom gruvarbetare, blev sedan tidningsman och författare. En tid satt han i stortinget för arbeiderpartiet.
Bör Börson, utgiven 1920, är en lysande satir över girigheten och nyrikedomen. Handlare Börson köper värdepapper. Hans förmögenhet stiger och rikedomen stiger honom åt huvudet. Många hånflinar bakom gardinerna men är noga med att vara artig mot bygdens store son.
Mycket av berättelsen om Bör Börson, mannen som lät resa Norges högsta flaggstång, ger en bakgrund till krisen på finansmarknaden på 2000-talet.
Men många av Nobelpristagarna har försvunnit i tystnaden.
Den historiska uppgörelsen mellan socialdemokraterna och miljöpartiet ökar sannolikheten för att en i Norrbotten bosatt politiker kommer med i en ny regering. Dessutom talar ju mycket för att Thomas Östros blir finansminister och att Marita Ulvskog blir toppnamn på s-listan i EU-valet.
Men slår någon Charlotte Kalla om man räknar spaltcentimeter och sändningstid?
"I övrigt i går: Allmän förbannelse över Svenska Akademiens demonstration mot Sovjet vid val av nobelpristagare i år."
Det noterade Tage Erlander i sin dagbok den 23 oktober 1958. Den belönade var Boris Pasternak. Regimen i Kreml tvingade honom att avstå från priset och Stockholmsresan.
I vissa avseenden har världen blivit bättre.
Ha en trevlig helg!