Avtalet pressar regeringen
Uppgörelsen mellan fack och arbetsgivare är viktig i sig. Många metallare kan tack vare avtalet slippa arbetslöshetens gissel.
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det som började i städer på den amerikanska östkusten har nu, likt en farsot, spridit sig till en stor del av världen. Löntagare i Frankrike, England och Sverige förlorar sina jobb. En effekt är att det blir lägre skatteintäkter till stat och kommuner, vilket leder till att man måste prioritera än hårdare. Och eftersom den offentliga sektorn är en stor köpare så kommer många privata företag också att drabbas av neddragningar inom det offentliga.
"Det började som en skakning på nedre däck", skrev Mikael Wiehe i Andraklasspassagerarens sista sång. Och nog finns det likheter med skakningarna som började i villakvarter i USA.
Men ekonomin går inte under. Frågan är bara hur djup och hur lång krisen ska bli. Det handlar inte om någon metafysik utan om vad regeringar, företag, organisationer och enskilda gör och inte gör.
Den svenska regeringen är passiv och har så varit ända sedan krisen inleddes. Denna passivitet kan stå landet dyrt. Det var en alarmerande stor minskning i ekonomin fjärde kvartalet 2008, ett djupt hack i tillväxtkurvan.
- Lägg nu skattesänkningarna på lånade pengar åt sidan och investera istället i jobb, säger Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros.
Det är en politik i Ernst Wigforss anda, att satsa i lågkonjunkturer för att få fart i ekonomin. Men i regeringen finns en klockartro på att marknaden ska lösa problemen. Alla borgerliga politiker är inte sådana; den konservativa Nicolas Sarkozy i Frankrike är ett exempel.
Det finns skäl för Socialdemokraterna att begära en extra riksdagsdebatt om den ekonomiska krisen. Då kan skiljelinjerna i de politiska alternativen bli tydligare.
I måndags kallade IF Metall till presskonferens. "Undantagstillstånd för svensk industri" var den dramatiska rubriken.
34 000 av förbundets medlemmar är arbetslösa, 40 000 är varslade. Vid presskonferensen avslöjades att fackförbundet har enats med industrins arbetsgivare om tillfälliga åtgärder. I stället för att varsla om uppsägning ska företaget och facket lokalt komma överens om ledighet och utbildning.
Ersättningen blir lägst 80 procent av den faktiska lönen, inklusive OB-tillägg och andra ersättningar.
Att ett fackförbund accepterar lönesänkningar är mycket ovanligt. Uppgörelsen är ett tecken på krisens allvar. När landets regering inte gör något måste andra kliva fram och ta ansvar. Metall och arbetsgivarna sätter därmed ordentlig press på regeringen.
IF Metalls ordförande Stefan Löfvén var skarp i sin kritik mot alliansen. Han beskrev läget som "en isgata utför ett stup". Och det var bra att han pekade på de bakomliggande orsakerna till krisen: girighet, en osund spekulationsekonomi, som vi ju också sett spår av i Sverige, exempelvis i Carnegiehärvan.
Uppgörelsen mellan fack och arbetsgivare är viktig i sig. Många metallare kan tack vare avtalet slippa arbetslöshetens gissel. Dessutom är det en mycket tydlig passivitetsvarning till regeringen. Frågan är om Reinfeldt och Borg helt är på väg att tappa greppet över svensk ekonomi.