Politik handlar ofta om att försöka lösa mål- och intressekonflikter. Men ibland står starka och motstridiga intressen mot varandra, vilket gör det omöjligt att kompromissa och svårt att finna en gyllene medelväg.
Så är fallet med den omdiskuterade Ojnareskogen på Gotland. Det går ju inte att säga både att området ska stå orört och att det ska bli platsen för ett kalkbrott.
Nu är emellertid den rödgröna regeringen på väg att sätta ned foten, om vi ska tro medierapporteringen.
Enligt vad DN erfar har Miljöpartiet fått med sig Socialdemokraterna på att ge platsen status som ett så kallat Natura 2000-område som anses ha särskilt skyddsvärd natur. I så fall blir det sannolikt stopp för planerna på kalkutvinning.
Miljöopinionen jublar. Men samtidigt finns andra intressen som är allvarligt bekymrade.
Utvecklingen för sten- och cementindustrin är ingen liten struntsak för Gotland.
Den beräknas köpa varor och tjänster på den gotländska marknaden för omkring 200-250 miljoner kronor per.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet 6 maj pekade Marie Nilsson, vice ordförande i IF Metall (ett fackförbund som regeringschefen Stefan Löfven känner väl), på kalkindustrins betydelse för Gotland.
”Kalkindustrin är en av få mer betydande industrier i kommunen. Den föder kringjobb inom transporter, service, sjöfart, besöksnäring, offentlig verksamhet med mera. Kalkindustrin drar exportinkomster till Gotland som bidrar till att möjligheter för dessa andra verksamheter att utvecklas. Till skillnad från turistnäringen är också kalkbrytningen en verksamhet som pågår året runt, vilket öns innevånare har särskild anledning att uppskatta”, skrev Nilsson bland annat.
I debatten ställs ibland besöksnäringen mot stenindustrin, som anses förstöra bilden av den vackra ön. Men det är en konstgjord motsättning. Turismen och stenindustrins intressen står inte i motsatsställning.
Kalkbrytningen på norra Gotland har inte utgjort något hinder för turismens expansion på ön.
Tvärtom har bägge näringarna existerat och utvecklats vid sidan av varandra.
Stenindustrin på norra Gotland är dessutom ingen ny oprövad verksamhet.
Den har funnits på ön sedan 1600-talet och spelar en viktig roll för både Sveriges och Finlands behov av kalk- och cementprodukter.
Således går det inte att underskatta de jobb- och näringspolitiska argumenten för kalkbrytningen.
Regeringens miljöpartister har sannolikt inga svårigheter att försvara förlorade jobb på Gotland. Men för Socialdemokraterna kan det leda till en mycket besvärande debatt.
Som det uttrycks i ett uttalande från Socialdemokraterna på Gotland: ”Regeringens mål om lägst arbetslöshet i EU år 2020 rimmar illa med en utveckling där industrijobb riskerar att försvinna på Gotland.”