Äntligen dags för en S+M-regering, twittrade liberala Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg i samma sekund som Annie Lööf (C) meddelade att hon kommer att rösta nej till Stefan Löfven (S) i en ny statsministeromröstning.
Det är en linje som Dahlberg förfäktat länge och ihärdigt.
I en ledare 24 februari pekade Anna Dahlberg på att mandatperiodens stora utmaningar kräver gemensamma tag mellan riksdagens två stora partier:
”Den första uppgiften handlar om att säkra statens kärnuppgifter. Det kommer att krävas en historisk upprustning och reformering av rättsväsendet liksom av försvaret ...
Den andra uppgiften under nästa mandatperiod är att säkra välfärden. Kommunerna står inför ett stålbad, där varken pengarna eller personalen kommer att räcka till för att möta de växande behoven. Det kommer att fattas 200 miljarder kronor hos kommunerna år 2030. Välfärdens ekvation går inte ihop när antalet äldre ökar snabbt.”
Sakpolitiskt är S och M heller ingen orealistisk tanke.
Det finns så klart skiljelinjer. Men på många områden är skillnaderna mellan de två partierna mindre än vad de är mellan Stefan Löfven och Annie Lööf.
Dit hör bland annat klimat-, skol-, migrations- och kriminalpolitiken, liksom synen på den svenska partsmodellen på arbetsmarknaden.
Därför är jag – i likhet med Anna Dahlberg – övertygad om att S och M skulle ha lättare att komma överens än konstellationen S+MP+L+C.
Problemet är bara att riksdagens två största partier är livrädda för att sätta sig i en sådan storkoalition.
Socialdemokrater brukar peka på de tyska erfarenheterna.
Efter 13 år i koalition med Angela Merkel och CDU/CSU ligger SPD:s valresultat strax över 20 procent. Det är en klar nedgång jämfört med valet 2005 när SPD hade 34,2 procent.
Å andra sidan: Det breda samarbetet har gett Tyskland politisk, ekonomisk och social stabilitet under en lång period.
Samhällsnyttan har varit stor. Partinyttan har dock varit mindre, vilket så klart oroar alla partistrateger.
Ett annat bekymmer är utvecklingen hos Moderaterna. Det känns som att ”de vuxna i rummet” – de pragmatiska, kompromissvilliga och ansvarstagande krafterna – är på väg ut.
De skräniga och aggressiva, som inte missar ett tillfälle att kasta skit på politiska motståndare i sociala medier, tar och får allt större plats inom Moderaterna. Många av dessa tycks dessutom hellre vilja samarbeta med högernationalisterna i SD än S.
Mot den bakgrunden förefaller utsikterna för att komma fram med en S-och M-lösning just nu som väldigt små.
Kanske allt istället slutar med att Jan Björklund (L) får leda en mittenorienterad minoritetsregering som kan accepteras av både moderater och socialdemokrater.
Patrik Oksanen, ledarskribent i Hudiksvalls Tidning (C), förutspådde redan 14 september att det kunde bli slutet på allt regeringsförhandlande.
”Det är Björklunds chans att bli historisk trots att riksdagens näst minsta parti inte är något stabilt underlag för ett styre. För att en sådan regering ska kunna fungera och få igenom en budget så ingår både S och M i budgetöverenskommelsen. Det ger de stora partierna inflytande, motståndaren får inte statsministerposten och man slipper regeringsansvaret i ett låst läge”, skrev Patrik Oksanen.
Det är en spekulation god som någon annan och framstår inte som en orimlig lösning på en komplicerad parlamentarisk ekvation.