Finska pinnar är en typ av småkakor som är gjorda på mördeg, ofta bestående av bittermandel, smör, vetemjöl, vatten och socker. Kakorna formas små och avlånga. Ovanpå kakorna läggs pärlsocker och krossad mandel.
Efter första talmansrundan var Stefan Löfven (S) besviken på att det inte bjöds på några sådana finska pinnar till kaffet. Jag tolkade uttalandet som en löfvensk blinkning till det politiska systemet i Sverige.
Finland har länge haft ett avspänt och pragmatiskt förhållande till sina regeringsbildningar, vilket torde tilltala samförståndsmannen Löfven.
Tag socialdemokraten Paavo Lipponens två regeringar 1995-2003. De rymde S, Samlingspartiet (motsvarigheten till Moderaterna), Svenska folkpartiet (liberalerna), Vänsterförbundet och Gröna förbundet.
31 maj 2002 sprack visserligen regeringen. De gröna klev av i protest mot ett beslut att bygga ny kärnkraft. Men resten av koalitionen höll ihop.
Eller titta på centerpartisten Matti Vanhanens regering 2003-2007. Centerpartiet, Socialdemokraterna och Svenska Folkpartiet samregerade och delade på ministerposterna.
För att inte tala om samlingspartisten Jyrki Katainens styre 2011-2014. Till en början bestod regeringen av sex partier från höger till vänster!
Efter en kort tid lämnade i och för sig vänstern. Samlingspartiet, Socialdemokraterna, Gröna förbundet, Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna fortsatte emellertid att regera tillsammans några år.
Jag säger inte att Finlands väg är problemfri. Men den visar det finns alternativ till den svenska blockpolitiken.
De finska partierna har inte låst in sig i rödgröna eller borgerliga block utan haft en mer chosefri hållning till varandra.
Det är en samarbetskultur som varit bra för Finland. Den politiska stabiliteten har bidragit till en god ekonomisk utveckling.
Efter moderatledaren Ulf Kristerssons misslyckande blir det nu Stefan Löfven som får talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att bilda en ny regering.
Det blir ingen enkel uppgift – 204 av riksdagen 349 ledamöter tog ju ställning mot Löfven i statsministeromröstningen 25 september.
Jag tycker emellertid ändå att Löfven ska göra ett seriöst försök, agera ödmjukt och bjuda in till brett samarbete.
Låt det inte heller stanna vid C och L. Bjud in samtliga fyra borgerliga partier och testa på allvar om de är beredda att ingå i en S-ledd majoritetsregering. Då kan ingen säga att Löfven bara ute efter att spräcka alliansen.
Sakligt sett finns en hygglig grund för en bred koalition.
Den gångna mandatperioden har S- och MP-regeringen gjort 26 överenskommelser med hela eller delar av alliansen.
Både före och efter valet har såväl socialdemokratiska som borgerliga företrädare även talat om att det behövs fler uppgörelser.
Till de tunga områden som nämns hör skatte-, bostads- och migrationspolitiken.
Häromdagen roade jag mig dessutom med att gå igenom alliansens reformagenda inför valet.
Den rymmer totalt 117 punkter. Jag är övertygad om att S och allianspartierna lätt kan skriva ihop sig i en regeringsförklaring om uppemot 100 av dessa förslag.
Det finns inga större åsiktsskillnader om skol-, integrations-, kriminal- eller klimatpolitiken. Det mesta av hälso- och sjukvårdspolitiken känns hanterbart.
Kruxen finns i arbetsmarknadspolitiken. Alliansens inträdesjobb och förslag om att privatisera Arbetsförmedlingen är svårsmälta för arbetarrörelsen.
Det finns dock ett sätt att hantera motsättningarna runt arbetsrätten. I Studio Ett 27 september gav IF Metalls ordförande Marie Nilsson ett tips till partierna.
”Ni kan lägga arbetsrätten åt sidan i regeringsförhandlingarna. Den fixar vi parter, och sen kommer vi gemensamt till er med vår lösning”, sa hon.
Med andra ord: Låt fack och arbetsgivare sköta diskussionen om löner, trygghetssystem och andra villkor på arbetsmarknaden. Då behöver det inte ställa till politiskt trassel.
Med ett stycke socialdemokratisk mördeg, en dos borgerligt pärlsocker och en smula god vilja borde det således gå att baka finska pinnar även i Sverige.
Det finns ett antal bittra mandlar i riksdagsgrupperna som skulle peka finger åt en sådan lösning. Men en bred regering skulle sannolikt tjäna Sverige och svensk ekonomi mycket väl.