Det är inte lätt att vara M-ledare i dessa dagar. På riksplanet fronderar M-riksdagsledamöterna Finn Bengtsson och Isabella Hökmark mot decemberöverenskommelsen och partiledaren Anna Kinberg-Batra.
I Norrbotten får gruppledaren Mattias Karlsson (M) hård kritik av veteranen Olle Lindström som ogillar att partiet inte gör gemensam sak med övriga oppositionspartier och överklagar landstingsfullmäktiges beslut 29 december.
Deras inställning är inte ny. Gösta Bohman (legendarisk M-ledare 1970-1981) ogillade allt samröre med Socialdemokraterna.
Oavsett vilken position som S intog skulle Moderaterna inta den motsatta, ansåg Bohman. Partiet skulle vara i konsekvent opposition mot allt socialdemokratiskt. Vi kan kalla det Bohmandoktrin.
Dagens kritiker till överenskommelser och samtal över blockgränsen fullföljer denna gammelmoderata tradition.
Men det finns en viktig skillnad jämfört med Gösta Bohmans dagar. Det politiska landskapet har förändrats i grunden och blivit rörigare.
Det socialdemokratiska partiet är inte längre lika stort. Moderaterna har vuxit. FP och C har krympt. MP, KD och SD har klivit in som på nya aktörer på den politiska scenen. FI knackar på dörren.
Inget parti – inte heller något av de traditionella blocken – kan göra anspråk på hela makten och härligheten.
I riksdagsvalet fick de fyra allianspartierna bara 39,4 procent, vilket är långt från majoritet. I Norrbottens läns landsting har allianspartierna bara futtiga 12 av totalt 71 landstingsmandat.
Borgerliga politiker, som vill utöva inflytande över samhällsutvecklingen, gör därför klokt i att ha en beredskap för kompromisser och samtal över blockgränsen.
Det är knappast en framgångsstrategi att straffa Mattias Karlsson, Anna Kinberg-Batra och andra som agerar pragmatiskt och försöker göra det bästa möjliga i ett nytt politiskt läge.
Det är inte bara Socialdemokraterna som måste lära sig att orientera i en ny politisk terräng.
Det gäller även Moderaterna, liksom övriga borgerliga partier.