Under 2019 är det prick 50 år sedan Rönneberga kurs- och konferensgård, som ligger vackert belägen i Lidingö kommun, invigdes som en skola för fackliga studier.
Det var Knut Johansson, Byggnads ordförande 1952-1974, som drev på för att förbundet skulle ha en egen kursgård. Han ansåg att arbetare skulle ha en bra boendestandard och få vistas i fin miljö när de är på kurs.
Sedan 1969 har Rönneberga också spelat en central roll som utbildningsanordnare för byggnadsarbetare, elektriker, målare och andra medlemmar i byggfacken.
Tiotusentals fackliga företrädare har skolats i medbestämmandelagen, lagen om anställningsskydd, kollektivavtalet, utstationeringsdirektivet och andra facklig-politiska frågor.
2006 uppmärksammades denna stolta arbetarrörelsehistoria i en bok av förre industriministern och talmannen Thage G Peterson.
Han speglade Rönnebergas roll som kunskapsförmedlare men också gemenskapen på kurserna, konsten på väggarna, kulturaktiviteterna, maten, miljön runt skolan och allt annat.
I boken beskrev Peterson även hur diskussionerna förändrats på de fackliga kurserna. Fler och fler kursdeltagare hade börjat ifrågasätta samarbetet mellan LO-förbunden och Socialdemokraterna.
Det är en diskussion som inte minskat i styrka sedan dess – och som även påverkat samarbetsformerna mellan fack och parti.
I dag ger hälften av LO:s 14 medlemsförbund – d v s sju förbund – direkt ekonomiskt stöd till S. Till exempel hör Byggnads inte till bidragsgivarna.
I veckan skapade det även viss uppståndelse när det största LO-förbundet Kommunal meddelade att det inte längre kommer att ge finansiellt stöd till Socialdemokraterna.
Det har fått en del borgerliga opinionsbildare att vädra morgonluft och att nära förhoppningen att Sverige nu ser slutet på samarbetet mellan S och LO.
Borgarna är nämligen inte dummare än att de begriper att denna samverkan är själva grunden för den svenska arbetarrörelsens styrka.
Det har gett socialdemokratin en direkt kanal till verklighetens folk på arbetsplatserna, samtidigt som facket kunnat driva på för en mer löntagarvänlig politik.
Dessa band är också förklaringen till att de svenska Socialdemokraterna klarat sig bättre än systerpartierna i andra europeiska länder.
Därför har det länge varit en våt borgerlig dröm att slå in en kil i samarbetet mellan facket och S.
De borgerliga gör dock ett kardinalfel om de tror att detta samarbete bara handlar om att skicka pengar från LO-förbunden in i partikassan.
Först och främst bygger det på att det finns en massa vanliga undersköterskor, handelsanställda och metallarbetare som är engagerade för socialdemokratin.
Kommunals ordförande Tobias Baudin understryker också att förbundet kommer att höras och synas i den politiska debatten även framöver. I en debattartikel i Aftonbladet 25 februari pekar han på hur förbundet bedrev valrörelse på egen hand 2018:
”Kommunals rosa valbussar rullade i hela landet och besökte arbetsplatser. Vår ringkampanj gjorde succé. Vi genomförde 270 000 samtal och fick chansen att diskutera politiska frågor, utan att komma med pekpinnar och krav. Trots det, eller kanske just därför, röstade 50 procent av medlemmarna på Socialdemokraterna.”
Därför bör de borgerliga strategerna inte dra för långtgående slutsatser av Kommunals beslut.
Även 2022 kommer det att finnas företrädare för IF Metall, Kommunal, Handels och andra LO-förbund som påminner om att det gör skillnad om det är S eller M som styr.
Förhoppningsvis kommer en del av dem även att ta samma steg som Byggnadslegendaren Knut Johansson.
Han förenade sitt arbete som facklig ledare med rollen som mångårig S-riksdagsledamot. Han tänkte inte bort det ena eller det andra, utan var både fackligt och politiskt högaktiv.
Knut Johansson begrep nämligen att villkoren för byggnadsarbetarna påverkas inte bara av avtal med arbetsgivarna, utan också av besluten i kommuner, regioner och riksdag.
Det gäller även 2019. Ingen – allra minst fackföreningsrörelsen – kommer undan politiken.