Bubblan som inte sprack
I bankpalatsen verkar man blåsa på med "business as usual", som om ingenting har hänt.
SEB och övriga svenska storbanker väntas tillsammans betala ut totalt 5,4 miljarder kronor i bonusar till de anställda för 2009.
Foto: Markus Dahlberg / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
"Bonusbubblan sprack ikväll", sa Fredrik Reinfeldt.
EU:s ledare hade inför G20-mötet enats om tak och andra begränsningar för bonusar i banker.
"Vi accepterar inte att bankers vinster är privata medan förlusterna är skattebetalarnas ansvar, sa Reinfeldt."
Det här var i mitten av september.
Bara några veckor senare braskade rubrikerna emot oss igen: "Nytt bonusregn över bankerna".
Vi fick veta att de svenska storbankerna 2009 väntas betala ut totalt 5,4 miljarder kronor i bonusar till de anställda.
Så var det med den bonusbubblan. I bankpalatsen verkar man blåsa på med "business as usual", som om ingenting hade hänt.
Och allt regeringen gör är att svara med ordbubblor. För i ord har alliansregeringen varit duktig på att sätta press på banker och finansföretag.
Finansminister Anders Borg hånade bankdirektörerna när bankerna inte gick med i bankgarantin. Oacceptabelt, sa Mats Odell om bonusarna.
Men vad har man gjort åt bankerna i praktiken?
Alliansregeringen ska ha en eloge för att den i ett kritiskt skede höll bankerna under armarna. Tillsammans med Riksgälden och Riksbanken tillfördes banksystemet livsnödvändig likviditet.
Men hur mycket än Borg och Odell ömsom hotat, förbannat och bönat, har de inte fått bankerna att låna ut tillräckligt med pengar till företagen.
De stora företagen klarade sig någorlunda ändå, men många småföretag har haft det tufft.
Att tina upp en djupfryst lånemarknad, är förstås inte lätt, men regeringen har heller inte gjort några allvarligare försök.
De hårda orden om bonusar har samtidigt inte följts upp med konkret handling.
Att enstaka bankdirektörer fick höga bonusar var inte det värsta - även om det var djupt stötande. Problemet är att belöningssystemet för en hel bransch uppmuntrar kortsiktighet och extremt risktagande.
Det är den kulturen som måste ändras, och det radikalt. Här står regeringen tomhänt. Den verkar t o m ha misslyckats med att stoppa bonusregnet i statens egen bank, Nordea.
Debatten om bonusarna skymmer dock den betydligt viktigare frågan om hur skattebetalarna ska slippa betala notan nästa gång finansmarknaden löper amok.
EU-kommissionen har föreslagit bättre övervakning och ett råd som ska slå larm om risker för det finansiella systemet. G20-länderna skärpte kraven på bankernas kapitaltäckning och bonussystem.
Det är steg i rätt riktning, men alldeles för små.
Den bankverksamhet som är oumbärlig för ett väl fungerande kreditsystem och som ska ha samhällets stöd i kris måste omgärdas med långtgående reglering.
Hur det ska ske måste diskuteras nu. Alliansen verkar dock inte ha några idéer och driver inte debatten.
I ärlighetens namn ska sägas att oppositionen inte varit särskilt aktiv den heller.
Det hade annars varit en utmärkt profilfråga för de rödgröna.