Ingen kan ha missat att vi har en kostnadskris i Sverige.
Värst drabbas de som har minst marginaler, men de allra flesta av oss har märkt stigande matpriser, höjda hyror och dyra elräkningar.
Regeringen och SD sitter mest och rullar tummarna i hopp om att konjunkturen ska vända. Det är uselt.
De skulle kunna ägna sig åt aktiv ekonomisk politik för att få fart på landet. Idag ligger Sverige i EU:s absoluta bottenliga vad gäller tillväxt.
De skulle också kunna driva en politik som kompenserar hushållen för ökade kostnader, inte bara ägna sig åt att skattesänkningar för de som tjänar allra mest.
Men när de väl gör något då blir det faktiskt än mer uselt.
Då gör de nämligen tvärtemot det som skulle behövas – de pressar vanligt folk än hårdare.
Den 1 juli höjs priset på medicin med helt orimliga 31 procent. Till skillnad från alla andra prishöjningar beror det inte på marknaden eller världsekonomin. Det här har regeringen och SD bestämt själva.
Taket för högkostnadsskyddet för medicin höjs med 900 kronor, från 2900 kronor till 3800 kronor, per år.
Och inte nog med det. Gränsen för att över huvud taget få något stöd höjs också och taket kommer fortsätta höjas varje år framöver.
Kort sagt: All receptbelagd medicin blir dyrare.
Inför beslutet varnade flera remissinstanser för att människor med låga inkomster inte kommer att ha råd att hämta ut sin medicin.
Ska vi ha det så i ett land som Sverige? Är det rimligt att den som får ett recept utskrivet av en läkare ska tvingas välja mellan mat eller medicin?
Nej, så klart inte, skulle nog alla svara. Alla utom regeringen och SD då.
Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) säger att ”Det här är inte ett önskvärt beslut, men det är ett nödvändigt beslut”. Men det är en klen tröst för den som får dyrare medicin.
Med ”nödvändigt” menar sjukvårdsministern att vi inte har råd att subventionera medicin till sjuka på samma sätt som tidigare.
Staten sparar 540 miljoner kronor på den höjning de nu genomför. RUT-avdraget (alltså skatteavdrag till den som köper en hushållsnära tjänst) exempelvis kostar ungefär 7,5 miljarder varje år. Man skulle alltså få 14 år av inte höjda medicinkostnader för ett års RUT-avdrag. Så nog finns det pengar i statens budget.
Dessutom går nästan hälften av RUT till den tiondelen av befolkningen som har de högsta inkomsterna. Medicin däremot är en livsviktig kostnad som främst drabbar multisjuka, äldre och kroniker.
Politik handlar väldigt mycket om att välja. Man vill alltid göra mer än vad man kan skaka fram resurser till och då måste man prioritera.
Mycket kan man säga om regeringen och SD, men de är i alla fall tydliga med vilka människor de inte prioriterar.
Inte helt vanliga familjer som brottas med dyrare kostnader för mat och boende. Det visste vi innan.
Nu väljer de också bort pensionärer och sjuka som behöver läkemedel för att kunna leva ett gott liv, eller för att alls kunna leva.
Som sagt, det är en usel politik – usel och orättvis.