Vi bär alla på minnen. Det finns de vi helst vill förtränga, och de vi vill komma ihåg för alltid.
Våra minnen och erfarenheter präglar oss och hur vi reagerar på det som händer nu.
Samma principer gäller för en nations kollektiva minne. Det finns stolta stunder vi gärna minns. Och så finns sådant vi skäms för och vill glömma.
Skillnaden är att en nation, oavsett minne, måste göra upp med sin historia. Hur mycket det än skaver.
När det gäller samers historia finns mycket att göra på upprättelsefronten. Det har mätts skallar och samer finns dokumenterade vid det gamla rasbiologiska institutet.
Och det var inte ens länge sedan. Människor vars skallar blev mätta lever än idag. Det handlar inte bara om enskildas minne utan om kollektiva kränkningar.
På onsdagen röstade samtliga partier utom Vänsterpartiet ner ett förslag om att upprätta en officiell vitbok över svenska statens övergrepp på samer.
Dessutom sa man nej till en ratificering av ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter – trots Stefan Löfvens löfte i höstas om att anta den.
Anledningen är att riksdagspartierna anser att det arbete som görs nu är tillräckligt från regeringens håll.
Men från internationellt håll låter det annorlunda. Där har Sverige fått kritik från FN:s rasdiskrimineringskommitté, FN:s råd för mänskliga rättigheter, Europarådets kommission mot rasism och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.Men den stora konflikten hittar vi i markpolitiken. Här står många intressen mot varandra.
Det är gruvbolag och skogsindustri som vill etablera sig och samer som gör anspråk på mark som en gång var deras.
Markfrågan är inte helt okomplicerad. Majoriteten samer är inte medlemmar i en sameby och har ingen renskötselrätt.
De är i lagstiftningen jämställda med övriga svenska medborgare. 95 procent av alla samer har inte de rättigheter som enligt många uppfattas som ”privilegier” över icke-samer.
Däremot vittnar många av samerna, som inte har fler rättigheter än någon annan, om trakasserier, rasism och hat.
När det gäller psykisk ohälsa bland unga är samer överrepresenterade, samtidigt som de får höra att de ska ”sluta gnälla så mycket” när de söker hjälp.
Det finns en hel del att göra, både på nationell och internationell nivå. Men det är ett segt arbete vi inte kan vänta på. Därför måste det börja lokalt.
Ett sätt är att fler kommuner blir samiska förvaltningskommuner.
Det innebär att samer får rätt att använda sitt språk i kontakt med kommun och myndigheter, och rätt till förskola och äldreomsorg på samiska. Det är ett sätt att synliggöra och erkänna en kultur och ett folk. Något kommuner dessutom får statsbidrag för.
Det går inte längre att reagera med magen när det kommer till frågan om samer.
Att gå på mänskliga försvarsmekanismer som förträngning, förnekande eller rationalisering.
Det finns inte bara en berättelse om samer, men det finns en historia som enar.
Den historien måste vi alla få i vår grundskoleundervisning. Den historien måste vi göra upp med för att läka sår som fortfarande är öppna.