Ledare: Dags att tala om Palmes idéer

På kvällen fredag 28 februari 1986 kröp jag ned i en sovsäck på ett liggunderlag i en skolsal i Gråträsk. Tillsammans med en grupp SSU:are befann jag mig på vinterläger i den lilla inlandsbyn. 

Det väntade en helg med uteaktiviteter men också föredrag och diskussioner.

På morgonen 1 mars vändes emellertid tillvaron upp och ned. 

Vi väcktes till nyheten att Olof Palme var död – mördad på Sveavägen i Stockholm sent under fredagskvällen.

Det var så klart en enorm chock. Idolen var borta – vi grät. 

De planerade lägeraktiviteterna ställdes in. Istället samlades SSU-gänget och några bybor till en snabbt improviserad minnesstund i kapellet i Gråträsk.

I likhet med alla andra ställde vi oss frågorna: Vem gjorde det – och varför?

Så mycket klokare har vi inte blivit sedan denna omtumlande dag för 34 år sedan.

Polisutredningar har kapsejsat. Förundersökningsledare har kommit och gått. Privatspanare har presenterat sina spår och spekulationer. Konspirationsteorierna har varit många.

Men nu har vi nått en slutpunkt – i alla fall för vad rättsväsendet kan prestera. 

Välmeriterade åklagaren Krister Pettersson pekar ut den så kallade Skandiamannen Stig Engström, vars beteende under och efter mordkvällen väcker många frågor och är svårförklarligt. Men eftersom Engström är avliden så läggs förundersökningen ned.

Följaktligen kommer åklagarens slutsatser aldrig att prövas i domstol. Enligt Peterson hade det dock funnits tillräckliga skäl för att häkta Engström, men brott kan så klart inte styrkas i det här läget.

Åklagarens bedömning kommer nu att nagelfaras. Andra kommer att fortsätta presentera sina hypoteser och alternativa teorier.

Det kommer att fortsätta talas om Sydafrika, polisspåret, PKK, Krister Pettersson och andra tänkbara gärningsmän.

Det betyder att Sverige nu får lära sig att leva med ovissheten, oklarheterna och osäkerheten. Frågetecknen kommer aldrig att helt rätas ut.

Det finns emellertid saker som vi kan göra istället för att älta mordet. Till exempel kan vi kanske ägna mer tid åt att tala om Palmes politiska arv.

Vissa av hans idéer håller än. Dit hör bland annat Palmes resonemang om den offentliga sektorn som ett uttryck för civilisation, som jag skrev om i en ledare 30 april. 

Coronakrisen är ju ett övertydligt bevis på att marknaden inte fixar allt och att vissa saker sköts bäst i samhällelig regi.

Som Palme sa med eftertryck i valtalen 1985: "Behoven av vård och omsorg kan bara mötas i en organisation som tar sin utgångspunkt i behoven, inte i lönsamheten."

Om detta bör vi tala även i 2020-talets Sverige.