Ledare: Därför gungar euron

Oron kring euron fortsätter.
När detta skrivs har räntorna på irländska statsobligationer skjutit i höjden. På tioårslån tvingas irländarna betala 6 (!) procentenheter högre ränta än Tyskland.
Sverige deltar inte i det monetära samarbetet. Svenska folket sa nej till euron och är idag ännu mer emot.

Vid tidpunkten för den svenska folkomröstningen 2003 var den negativa inställningen ingen självklarhet. Då stod euron stark och det talades t o m om att euron skulle kunna ersätta dollarn som reservvaluta.
Idag ter sig en sådan tanke skrattretande.

Det fanns ett starkt argument för att Sverige skulle gå med i det monetära samarbetet och införa euron, och det var politiskt.
Som medlemmar i det monetära samarbetet hade vi suttit med vid förhandlingsbordet när de viktiga eurobesluten fattades och vi hade knutits närmare Europa.
Men priset för detta hade varit högt. Sverige hade inte kunnat föra en räntepolitik anpassad till den svenska ekonomin.
Att vi stått utanför eurozonen under lågkonjunkturen har varit en enorm fördel för svenska företag och svenska jobb.

När de hetaste EMU-anhängarna talar om eurons problem skyller de ofta på den finansiella krisen. Utan den skulle euron fungerat utmärkt, säger de.
Till att börja med kan man ju fråga sig vad det är för stabilitet i en valuta som bara fungerar i solsken och inte klarar stormarna på valutamarknaden.

Men att den finansiella krisen skulle vara den stora boven är bara en bortförklaring.
I själva verket är det huvudsakligen något annat som får euron att gunga. Och det är upplägget med en "one size fits all"-ränta för hela unionen.
Trots olika budgetförutsättningar, olika kostnadstryck och konjunkturförlopp ska alla länder ha exakt samma ränta. Det är det som inte håller.

Nu påstår EMU-anhängarna att euron måste och kommer att räddas. Marknadsbedömarnas kyliga analyser säger något helt annat.
Samuel Brittan, brittisk ekonomisk skribent med ett halvt sekels erfarenhet i bagaget, känner igen tecknen från perioden innan punddevalveringen 1967 - först förtroendeförlust, sedan räddningsoperationer med åtstramning. För varje ny kris (och de kommer) upprepas mönstret tills man slutligen tvingas ge upp kampen.

Erfarenheterna av kronförsvaret i Sverige 1992 var desamma. Först brösttoner och 500 procents ränta. Sedan kapitulation och flytande svensk krona.
"Om något är ohållbart kommer det inte att hålla", är Samuel Brittans illusionslösa slutsats.
Då hjälper inga krisfonder eller strängare budgetregler (som dessutom straffar syndare så att de får ännu svårare att klara de offentliga finanserna).

Socialdemokratiska partiet var för ett inträde i EMU, en majoritet av medlemmarna emot.
Nu vore ett utmärkt tillfälle att förena partiets bas och topp och uttala ett klart ja till Europa samtidigt som man säger ett lika klart nej till dagens EMU.