27 maj 2003 – för drygt tio år sedan – manifesterade skolelever, föräldrar och kommunpolitiker från Pajala på Mynttorget i Stockholm.
Aktionen var ett nödrop från en region som präglades av hög arbetslöshet och utflyttning. Demonstranterna krävde större statliga insatser för att bryta trenden.
I dag är det andra tongångar i Tornedalen. Pajala är inte längre en utflyttningskommun. I dag är Pajala en kommun som präglas av investeringar och växande framtidstro.
2013 fick Pajala nationella utmärkelser som både företagar- och kulturkommun.
Förklaringen är gruvan i Kaunisvaara. Northlands Resources investeringar har gett kringeffekter och varit ett lyft för i princip allt annat samhälls- och näringsliv.
På bara ett decennium har det skett en remarkabel förändring.
Vid en presskonferens i Luleå under måndagen påminde tidigare kommunalrådet Bengt Niska, Pajala, och S-riksdagsledamoten Sven-Erik Bucht om vad gruvan faktiskt betytt för Pajala.
”Om inte gruvan hade tillkommit hade vi varit 1000 invånare färre i Pajala i dag”, berättade Niska.
Han pekade på att födelsetalen ökat och att fler Pajalaungdomar pluggar på kommunens gymnasium.
”I dag är det åtta av tio 18-åringar som studerar på gymnasiet i Pajala. Innan gruvetableringen var det bara fem av tio”, sa Niska.
Sven-Erik Bucht tryckte på att gruvnäringen även har nationell betydelse.
”Gruv-, stål- och mineralindustrin sysselsätter direkt 60000 personer, ger stora exportinkomster och skapar indirekt även många jobb i tjänstesektorn”, sa Bucht.
Bucht pekade på att enbart LKAB genererar mångmiljardbelopp till statskassan varje år, via vinster och bolagsskatt.
”Råvarorna ger i slutändan nya sjukhussängar och skolor. De är en grund för vårt välstånd”, förklarade Bucht.
Det är viktigt att det sägs. Under en period har gruvbolagens intresse för tillgångarna i norr framställts som rovdrift och kolonialism.
Och visst: Det finns lycksökare och mindre seriösa intressen i branschen. Därför är det viktigt med starka miljö- och minerallagar som reglerar bolagens verksamhet.
Men det är även angeläget att se vad Tornedalen, Malmfälten och Norrbotten, liksom hela Sverige, har tjänat på gruvinvesteringarna.
Vanligt folk har fått jobb och inkomster. Småbyar som Kaunisvaara och Svappavaara har fått en bättre utveckling. Andra näringar (byggande, transporter, handel m m) har påverkats positivt. Den offentliga sektorn får skatteinkomster.
Det finns mindre vackra exempel - Blaiken i Västerbotten är ett sådant. Men talet om att det pågår en våldsam rovdrift på svenska nationaltillgångar är överdrivet.
Titta bara på det omtalade Pajala-exemplet. När gruvverksamheten är fullt utbyggd berörs totalt tre kvadratkilometer i en kommun på sammanlagt 8000 kvadratkilometer.
Vi talar alltså om promilletal av marken i berörda kommuner!
Bucht pekade på att det är fullt möjligt för gruvor, besöksnäring och renskötsel att samexistera.
”Se på Kiruna. Det finns plats för alla”, sa Bucht.
Totalt finns just nu 16 gruvor i drift i hela vårt avlånga land. I de flesta fall sköts verksamheten prickfritt, helt enligt lagböckerna och i fredlig samexistens med annat samhällsliv.
Därför behöver gruvdebatten nyanseras. Låt oss slippa svartmålningen och överdrifterna!
Utan gruvinvesteringarna hade Norrbotten varit ett fattigare och ödsligare län.