Den enda vägen?

I det orangea pensionskuvertet får vi besked om storleken på våra framtida pensioner.

I det orangea pensionskuvertet får vi besked om storleken på våra framtida pensioner.

Foto: MANGUS GLANS / PPM

LEDARE2014-03-13 22:01
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin är inte imponerad av den nya pensionsuppgörelsen. Men han är i alla fall glad åt att det inte blev ett skarpt förslag om höjd pensionsålder.

Snittmedlemmen i LO går i dagsläget i pension vid 61 års ålder.

”Vi ser gärna att man ska kunna jobba till 65 eller 67 i första hand. Sådana samtal är vi väldigt villiga att delta i”, säger Baudin till TT.

Pensionsgruppen (regeringspartierna inklusive Socialdemokraterna) bör ta fasta på den fackliga kritiken.

Det är sant att Sverige behöver fler arbetade timmar för att trygga välfärden. Men måste svaret verkligen vara högre pensionsålder? Nej, det finns andra vägar.

För det första borde vi ha en generaldebatt om hur vi möjliggör för fler att jobba längre än i dag. Det finns stora grupper på arbetsmarknaden som sliter ut sig i förtid och inte har en chans att jobba till 65.

Om livsmedelsarbetare, städerskor, undersköterskor, byggnadsarbetare och gruvarbetare ska kunna arbeta några år mer än i dag krävs stora förändringar i arbetsorganisation, arbetstider och arbetsmiljö.

För det andra behöver vi en storsatsning på rehabilitering. Landets handikapporganisationer har vittnat om att många långtidssjukskrivna och arbetsskadade inte får den rehabilitering och det stöd som de behöver för att ta sig tillbaka till arbetslivet.

Enligt Socialstyrelsen motsvarar rehabiliteringsinsatserna bara 60 procent av alla behov.

För det tredje är det dags att se sanningen i vitögat och skapa vettiga alternativ för de många människor som inte får plats på den ordinarie arbetsmarknaden.

Det är bättre för alla om folk gör en insats på beredskapsarbeten eller lönebidragsjobb, och drar åtminstone ett litet strå till stacken, än förvandlas till passiva socialbidragstagare.

För det fjärde borde vi fundera mer på hur vi skapar fler arbetande timmar bland landets ungdomar. Sverige har i dag en skyhög ungdomsarbetslöshet. Många ungdomar får inte fotfäste på arbetsmarknaden förrän i 30-årsåldern.

Många ungdomar blir dessutom permanent utslagna från arbetsmarknaden. 2012 uppgick antalet unga förtidspensionärer till hela 28 000 personer!

Det finns en del goda idéer för att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden. Handelanställdas förbund har presenterat ett förslag om en generationsväxling på arbetsmarknaden.

Äldre får chansen att trappa ned, deltidspensionera sig och fungera som mentorer. Yngre kommer in på vikariaten och får ett stycke yrkeserfarenhet.

Andra idéer är att återinföra friår, utbildningsvikariat och liknande lösningar som gör att äldre anställda kan göra något annat under en period av sitt liv.

Samtidigt ger det en yngre människa möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden och börja bidra till allas vår gemensamma välfärd.

Som synes: Det finns alternativa lösningar att diskutera.

Höjd pensionsålder är inte den enda vägen för öka antalet arbetade timmar i Sverige.