Den ideala ålderstrappan
Finansieringen av äldrevården kan bli en svårknäckt nöt.
"Vi är rädda för de breda linoleumkorridorerna där vi inte längre är unika personer med ett långt livs erfarenheter bakom oss, där vardagen är grå och händelselös och där vi dör innan den fysiska döden kommer", skriver Berit Rollén och Monika Olin Wikman i boken "Vi vill inte bli gamla som äldreomsorgen ser ut idag".
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX /
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Sedan ett äldreboende där jag själv kan påverka min vardag. Ett ställe där det finns mycket aktiviteter och service.
Och när den dagen kommer då jag inte längre kan klara mig själv vill jag bo där mina anhöriga kan vara trygga i att jag får den omvårdnad och värme som behövs.
Så ser den ideala ålderstrappan för mig och säkert för många andra svenskar.
Rätt enkla och självklara krav. Men är de uppfyllda idag?
Efter den senaste tidens larm om äldreomsorgen kan det verkligen ifrågasättas.
I boken "Vi vill inte bli gamla som äldreomsorgen ser ut idag" (SNS) är Berit Rollén och Monika Olin Wikman också kritiska. De tror inte att skräckhistorierna från vården är typiska, men det som verkar vara normal standard gör dem oroliga.
"Vi är rädda för de breda linoleumkorridorerna där vi inte längre är unika personer med ett långt livs erfarenheter bakom oss, där vardagen är grå och händelselös och där vi dör innan den fysiska döden kommer", skriver de.
Deras främsta krav är att politiker och myndigheter äntligen ska börja engagera sig i frågorna om framtidens äldreomsorg, skaffa sig en bild av behoven, planera personalförsörjning och byggande.
För det är mycket att göra om det ska bli någotsånär likt den ideala ålderstrappan. Rollén-Wikman påpekar att morgondagens äldre kommer att ställa större krav på kvalitet, variation, och personligt bemötande än gårdagens generation.
Men diskussionen om "äldreomsorgen" blir fyrkantig om vi klumpar ihop alla former av vård och service.
Precis som den ideala ålderstrappan visar är behoven olika i olika skeden av äldrelivet. Vad Rollén-Wikman i första hand skriver om är de första faserna, den tid då de flesta fortfarande i stort sett klarar sig själv, men har behov av viss hjälp.
Serviceboenden för den fasen av äldrelivet existerar knappast idag. Sådana behöver byggas samtidigt som också de särskilda boendena för mer vårdkrävande måste bli fler.
Finansieringen kan bli en svårknäckt nöt.
Alla är överens om att den sista dyra vården, den kan vi inte betala själva, den måste samhället stå för. Men tiden innan dess då?
Rollén -Wikman menar att vi måste betala mera själva för äldreomsorgen och att vi har råd att göra det. De föreslår också att alla fritt ska få förfoga över en äldrepeng som ska kunna användas till att köpa sig högre standard och bättre service i privata lösningar.
Det är möjligt att vi både bör och kan betala mer för äldreomsorgen själva.
Men detta "vi" gäller långt ifrån alla gamla. De flesta kommer att vara hänvisade till det som erbjuds inom den offentliga omsorgen. Därför måste huvudfrågan även framöver vara hur kvaliteten och standarden kan förbättras där.
I det sammanhanget är en äldrepeng ingen lösning.
Mer om hur vi ska finansiera äldreomsorgen i en kommande artikel.