Med knapp marginal vann den gröna kandidaten Alexander van der Bellen Österrikes presidentval. Kanske inget speciellt, om det inte vore för att det hade kunnat bli en fascist, Norbert Hofer från FPÖ istället.
Tekniskt sett var van der Bellen en oberoende kandidat, men han har tidigare lett partiet de Gröna.
Det är spännande att se, inte bara för att det är en hårsmån från att väljas en fascist. (Inte för att vara den som är den men borde inte just Österrike ha ett, så att säga, visst historiskt minne?)
Det är också intressant för det speglar Sveriges utveckling. Medan vissa tittar på Storbritanniens Jeremy Corbyn och USA:s Bernie Sanders för att se hur den svenska utvecklingen skulle kunna vara, bör vi kolla på den europeiska kontinenten för att se hur Sverige faktiskt utvecklats.
För här finns en tydlig bild: van der Bellen hade sin väljarbas hos högutbildade och kvinnor. Hofer föredrogs av lågutbildade och män.
Mönstret känns igen.
Avvecklingen av den stora konflikten mellan höger och vänster har lett till att det inte främst är utsatthet som dikterar röstningen. Tidigare har ju vänstern dominerat bland kvinnor och lågutbildade, högern bland män och högutbildade.
Men den moderna utvecklingen, där kvinnor fått mer makt i samhället och män upplever att deras rättigheter då hotas, har lett till en konflikt där fascismen blir ett attraktivt alternativ.
Nu kliver den nya konflikten in i blickfånget igen. Mellan fascister och de progressiva gröna, de som båda i stort sett avfärdar höger-vänsterkonflikten.
I Sverige har vi tur. Sverigedemokraterna är på nedgång. Den progressiva sidan i kampen, det vill säga Miljöpartiet, har krisat de senaste veckorna, men förväntas nog ta igen det när det återgår till det vanliga. Men det vet man aldrig.
Socialdemokratins europeiska kris har i flera europeiska länder helt raderat ut traditionella s-partier. Även i Sverige är socialdemokratin historiskt svag.
I Sverige har det ändå gått relativt bra. Miljöpartiet har fått mer makt än Sverigedemokraterna, som stängts ute från samarbeten med de demokratiska partierna. Men Österrike visar hur det kan gå när konflikten förflyttas.
Självklart ligger inte problemet i att gröna partier med en internationell, grön solidaritet tävlar om väljarnas förtroende. Stärkta röster för en offensiv klimatpolitik och en öppnare värld har aldrig varit viktigare. Det är inte ens så att de gröna bara är ”minst sämst”. Men det är ett problem att motsättningarna mellan höger och vänster slutar vara relevanta, för det föder fascismen.
Där är det helt enkelt dags för alla partier att skärpa sig.